Mitt liv, Nytt liv

Wonder what would have been
Would you've been a little angel or an angel of sin?
Tom-boy running around, hanging with all the guys.
Or a little tough boy with beautiful brown eyes?
And you never got'a chance to even open your eyes
Sometimes I wonder as a foetus if you faught for your life?
Would you have been a little genius in love with math?
Would you have played in your school clothes and made me mad?
Would you have made me quit smokin' by finding one of my lighters?
I wonder about your skintone and shape of your nose?
And the way you would have laughed and talked fast or slow?

And from the heavens to the womb to the heavens again
From the endin' to the endin', never got to begin
Maybe one day we could meet face to face?
In a place without time and space

"När ska du direkt kontakta läkare för undersökning?

• Om du behöver byta binda oftare än en gång i timmen. Då mister du för mycket blod, och det måste stoppas. (Hahaha! En gång i timmen? Vilken sorts binda menar de då? När jag var på gynmottagningen tyckte de gott att jag kunde åka hem fastän jag blödde igenom en blöja på 45 min! Hade jag vetat detta innan kanske jag hade sluppit min nära döden upplevelse.)
  
• Om du känner dig svag och yr. Det är ett tecken på att du har mist för mycket blod.
• Om du känner att du är svimfärdig. Det kan ske om du mister för mycket blod.

Alla dessa tillstånd är allvarliga och bör behandlas. Sök därför läkarhjälp så fort som möjligt."

Jag hade inte hört ett ord om att man kunde förlora för mycket blod, jag visste inte ens att det var möjligt. Varför, varför sa ingen detta till mig innan jag fick uppleva det själv? Varför får man ingen information om sådant här? Varför?

Jag hade haft ont i magen hela natten, jag vaknade till av att magen drog ihop sig och gjorde ont. När jag vaknade kom det ganska mycket rött blod och en del klumpar. Jag visste vad det betydde, jag visste direkt att det var kört. Jag gick ut till E i köket och berättade. Han sa att bebisen måste leva och stanna. Jag sa att jag inte trodde att den levde längre. Jag insåg att vi var tvungna och göra något, så jag sa till E att han inte fick gå till skolan. Vi visste inte var vi skulle ringa, vi försökte ta reda på det, men det stod olika på alla ställen. Dessutom har jag typ telefonångest så jag tyckte det kändes jobbigt om jag skulle behöva ringa. Tillslut ringde E till akuten. De sa att vi skulle åka till gynmottagningen, det gick bra att komma utan att ringa i förväg. E ringde dit i alla fall, men de skulle ringa upp en timma senare, så det kändes bättre att åka in direkt. Jag tog två mackor till frukost. Vi packade ihop lite grejer. Allt tog lång tid, det kändes som att vi befann oss i något sorts vakuum, det var nästan som att inga känslor existerade.

När vi kom till gynmottagningen fick vi sitta och vänta ganska länge, eftersom vi inte hade någon tid. Jag tänkte inte så mycket, bara väntade. Värkarna började komma mer sällan och jag upptäckte att jag inte blött alls mycket så jag tänkte att kanske, kanske kunde denna fortfarande leva, kanske berodde blödningen på något annat. Hoppet är det sista som lämnar människan.

Tillslut fick vi komma in. Det var två manliga läkare, jag uppfattade aldrig riktigt vad den andra var där för, men jag tror att han var någon sorts praktikant. Först frågade de om senaste mens och när jag plussat och vad som hade hänt. Sedan fick jag ta av mig på underkroppen. Läkaren gjorde ett vaginalt ultraljud. Det tog lång tid innan han sa något och jag tänkte "vad är det som tar så lång tid? Inte kan den väl leva fortfarande?". Det var som att jag tänkte att det var ju bara att säga att den är död. Tillslut sa han i alla fall att den var mycket mindre än den skulle vara, jag tror att han sa v.7+6. Han såg inte heller någon hjärtaktivitet. Jag tror inte att jag kände så mycket just då, jag tänkte nog att jag fick ta det där med känslorna sedan, när vi var ensamma E och jag. Läkarna var i alla fall väldigt förstående och respektfulla. De konstaterade att om embryot skulle vara så litet skulle jag ha plussat innan ägglossningen, så det var helt säkert att den var död. De sa också att det är ganska vanligt att embryot är kvar fastän det har dött, de flesta missfallen går tydligen till så. Läkarna tyckte att det bästa var att låta kroppen sköta om missfallet själv, eftersom det oftast gick bra. Jag höll väl med och orkade inte ta några beslut i den situationen. Vi fick en tid för efterkontroll en vecka senare. Något som tog en halv evighet och jag höll på att bryta ihop där i receptionen.

Jag började gråta i hissen på väg ner. Jag samlade mig sedan men ute på parkeringen bröt jag ihop, jag grät och grät och tänkte att folk som var där fick tänka vad de ville om mig. Väl hemma myste, pratade och grät jag och E i soffan ett tag. På eftermiddagen gick han till skolan och jag stannade hemma och såg på TV.

Efter att ha gråtit mycket hela förmiddagen så kändes det inte längre så jobbigt att bebisen hade dött. Jag kunde se det positiva i det också, jag tänkte att nu kan vi ju få barn när jag har pluggat klart istället, då blir det som vi tänkt och bättre ekonomiskt. Det var helt enkelt inte så jobbigt (just då i alla fall) jag upplevde det ungefär liknande som när mensen kom när vi försökte skaffa barn. Jag tror att anledningen till att jag inte blev så ledsen var att jag inte riktigt hade förstått att jag verkligen var gravid, att det var på riktigt. Så när vi fick reda på att bebisen var död var det ungefär som att allt blev som vanligt igen. Vi hade redan en ursprunglig plan och det var helt enkelt bara att gå tillbaka till den. Jag gick till skolan redan dagen efter.

Jag fick bruna flytningar igår eftermiddag, helt plötsligt var det bara en fläck i trosorna, jag fattade inte vad det var först. Jag duschade sen och det kom inte så mycket. På kvällen var vi på Fredrik Lindström, jag kände hur det rann, men sen när vi kom hem hade det inte kommit så mycket, det var en del flytningar och lite ljusbrunt. Idag har det nästan inte kommit något alls, bara lite ”rester” känns det som. Det ser ut som det gör precis när mensen är slut, när flytningarna blandas med lite av det blod som är kvar i slidan typ. Den måste stanna kvar, den måste leva, jag blir så ledsen annars. Nu längtar jag jättemycket till om en vecka när vi ska till barnmorskan, hoppas att vi får lyssna på hjärtljuden då, så att vi vet att den lever.

Mamma ringde idag också, hon tyckte det var svårt att inte berätta. Hon föreslog att jag skulle skicka ett brev till morfar på hans födelsedag den 17 mars, och skriva typ ”till gammelmorfar”. Det kanske jag gör.

Det har redan gått en fjärdedel av graviditeten! Nu har embryot blivit ett foster och alla inre organ är färdigbildade! Den är stor som en kiwi. Tiden går fort!

Vecka 11
Kroppen: Det syns fortfarande inte att du är gravid, men du kan känna det mycket tydligt. Den trötthet som många känner är ett tecken på att man ska ta det lugnt. (inte mer trött än jag har varit resten av graviditeten) Vissa kan känna sig svimfärdiga om de tvingas stå upp en längre tid, till exempel på bussen. (Nope) Det beror på att blodtrycket är lägre.

Fostret: Huvudet är nu rundare och ögonlocken är tydligare, de har redan öppnats och kan slutas vid beröring. Händerna kan också stängas vid beröring. Nu är fostrets alla viktiga organ i stort sett färdiga och ska bara växa i storlek. Ännu kan du inte känna att fostret rör sig, men vid ett ultraljud kan man se rörelser.

Nu har det gått lång tid igen. Jag tar det från början. I fredags (12/2) var jag på stan och köpte min första gravidtidning, Vi föräldrar Gravid. Jag gick också och kollade på babykläder, köpte mössor som det stod I love dad/ i love mum på som älsklingen fick i födelsedagspresent igår. Det finns så mycket fina babykläder, jag ville köpa allihop! Jag provade också mammabyxor på H&M, eller jeansleggings egentligen. Storlek medium var det, de verkade passa bra förutom att det fattades något där fram, sköna var de i alla fall. Försökte också hitta en bh som verkade skön som man kanske också kunde ha att sova i. Jag misslyckades, det gjorde kanske inte så mycket för nu börjar det kännas som att brösten ömmar mindre, eller så är det jag som vant mig.

I lördags (13/2) var E:s bror och hans fru här och åt middag. Då berättade vi den glada nyheten för dem. E slängde ur sig typ ”vi ska förresten ha barn”. De blev lite förvånade men glada. R sa att hon längtade, det gör ju knappt jag, det känns så overkligt fortfarande.

I söndags (14/2) ringde E till hans andra syster och berättade. Hon verkade väldigt intresserad och ställde typ 1000 frågor. Hon vet mest av alla om den här graviditeten kan jag säga. E:s familj vet fortfarande inte om det är 1 eller 30 september som gäller… Hon frågade i alla fall om hur jag mådde, vilken vecka jag var i, om vi skulle kolla könet, om det var planerat om vi hade varit hos barnmorskan, osv. Det var roligt att det var någon som var intresserad tycker jag, även om det inte var jag som pratade med henne :-)

Idag börjar embryot röra på sig. Vecka 10 idag, känns som att jag faktiskt kommit riktigt långt nu. Jag mår fortfarande bra, jag har fått massor av finnar dock, hela pannan och mellan brösten, de vill inte försvinna heller.

Kroppen: Nu är det många som är känsligare än vanligt. Det beror på att man påverkas av en mängd hormoner. Trötthet, irritation och många funderingar kring framtiden är vanligt. (jotack, jag vet, glad att mannen står ut med mig, ena stunden sprudlande glad, nästa ledsen och nästa arg) Som partner kan det vara svårt att förstå vad som händer då det ofta går mycket fort från det att den blivande mamman mår bra till att hon känner sig gråtfärdig.

Fostret: Nu är embryoperioden över.(Slutet på veckan?) Moderkakan gör sig redo att ta över näringstillförseln. Det tar dock ett par veckor för moderkakan att mogna innan den kan överta gulkroppens funktion. Fingrar och tår är helt åtskilda och smaklökarna börjar bildas. Nu kan man skymta början till alla 20 mjölktänderna. Äggstockarna eller testiklarna är utvecklade. Rörelserna är kraftigare och fostret börjar kunna ändra läge i livmodern. Den lilla svansen har försvunnit och huvudet får alltmer mänskliga drag. Fostret har ett ansikte med spädbarns-profil. Hög rundad panna, liten uppnäsa och en mer markerad haka.

Vecka 9

Kroppen: Tandköttet blir uppmjukat och kan därför bli mer lättblödande, var därför extra noga med tandborstningen.(Inte märkt) Olika graviditetshormoner påverkar dig, man kan fortfarande känna sig trött och illamående, men det brukar gå över om några veckor.(Jag känner mig tröttare nu) En del kvinnor har små blödningar tidigt under graviditeten, det är inte ovanligt att det sker när mensen brukade komma. Det kan bero på alla hormonförändringar och på att slemhinnorna i kroppen blöder lättare när man väntar barn. Om blödningen skulle göra ont ska du söka hjälp. (Tack och lov inga blödningar)

Embryot: Embryot är nu stort som jordgubbe, cirka tre centimeter och fötterna är cirka två millimeter stora. Halsen tar form och käkarna är färdigutvecklade. Munhåla och näsa förenas, öron och näsa kan nu ses och ansiktet börjar totalt sett få mänskliga drag. Känseln utvecklas och embryot kan redan nu få hicka ibland.

Det märks inte så mycket att jag är gravid, jag har en del symptom, som trötthet, hunger, kissnödighet, ömma bröstvårtor, större bröst, humörsvängningar. Men det påverkar inte vardagen, det känns som att livet går på som vanligt, jag lever i något sorts vakuum mellan gravid och inte gravid fram till vecka 12. Jag är gravid, det vet jag, men jag ska ändå inte låtsas om det eller ändra någonting, det känns konstigt. Jag försöker att inte tänka så mycket på graviditeten, det går fortare då tror jag. Bara låta tiden ticka på tills 11 mars. Det är exakt en månad, exakt fyra veckor tills jag går in i vecka 13, den magiska gränsen. Inte så lång tid, men ändå väldigt lång tid.

Min mage har blivit större, antingen är det tarmarna, eller så är jag väldigt tidig, eller så är det tvillingar. Jag vill inte ha tvillingar! Jag vill inte vara tjock nu heller, jag vill inte att det ska synas, ingen ska ju veta. Jag vill inte bli gigantisk på slutet. Jag vill kunna ha mina vanliga kläder.

Vecka 8

Kroppen: Nu växer livmodern och storleken kan jämföras med en apelsin. Det är vanligt att man måste kissa mycket oftare än normalt. (Nja, lite oftare) All glatt muskulatur, det vill säga sådana muskler som du inte kan styra, som livmodern, blodkärlen och tarmarna, blir slappare. Det kan göra att du får förstoppning. (Hårdare än vanligt ja) Risken för åderbråck, hemorrojder och urinvägsinfektioner ökar också. Om du drabbas när du är gravid är det viktigt att du får behandling tidigt.
I vissa landsting kallas du till ett hälsosamtal hos barnmorskan för att prata om alkoholvanor, kost och livsstil. Hos andra landsting sker detta samtidigt som inskrivningen. Det ser olika ut i olika delar av landet.

Embryot: Embryot är nu omkring 25 millimeter. Fingrar och tår kan ses tydligt men är fortfarande täckta med simhud. Överläppen skapas samt nästippen. Hjärtkonstruktionen är nu utvecklad och slår med 150 slag i minuten, det vill säga dubbelt så fort som hos en vuxen.

I förrgår berättade vi som sagt för E:s familj. E hade skrivit en dikt som han delade ut till var och en av dem. L fattade först. Hon såg väldigt glad ut och på något sätt förvånad hon bara stirrade på mig och sa ingenting. Sedan fattade hans föräldrar också, de kramade oss. E blev också glad, fast efter en stund insåg hon att hon inte skulle vara hemma då, men hon sa att hon nog kommer hem till jul :-)

Igår ringde jag och skulle berätta för min familj. Det var pappa som svarade. Han började med att berätta om hur gammal han var eftersom han inte kom upp i soffan, det var ju ett perfekt tillfälle så jag kunde inte låta bli. Jag sa ”Det kanske är för att du ska bli morfar”. ”Är det sant?” var både hans och mammas reaktion när han sedan berättade för henne. Precis som att vi bara skulle hitta på det. De verkade bli glada i alla fall, fast lite förvånade eftersom de inte trodde att vi skulle få barn än. Mina bröder verkade inte så brydda, men de gratulerade i alla fall. De kanske förstår mer vad det handlar om sen när bebisen kommer ;-)

Jag mår inte illa längre, vilket ju är trevligt. Jag kan sova hela nätterna också. Jag har fortfarande ömma bröst och lite ont i magen ibland. Annars mår jag bra och det tycker jag är bra, hoppas att jag slipper illamåendet.

Nu har jag börjat må lite illa på kvällen och morgonen, om jag är hungrig. Men det är inte så farligt än så länge och jag hoppas att det håller sig så. Det har också börjat sticka i underlivet ibland, inte så skön känsla. Det känns som att jag mår sämst under kvällen, natten och morgonen, sen när jag äter frukost blir jag mig själv igen. Det är ju bra att jag mår bra på dagarna, men det är jobbigt när jag inte sover ordentligt på nätterna. Fast idag vaknade jag vid nio och då hade jag inte varit uppe alls under natten!

Idag ska vi berätta för E:s familj att vi ska ha en bebis, han har skrivit en jättefin dikt som de ska få läsa, hoppas de förstår bara. Vi fick precis reda på att hans syster var där också. Jag börjar bli nervös nu, undrar hur de kommer att reagera och vad de kommer säga. Det känns faktiskt inte lika viktigt att berätta för alla längre, det kanske är för att man själv börjar vänja sig vid tanken lite. Men det ska ändå bli skönt att dela det med någon. Om vi får missfall är det ändå skönt att de vet.

Idag har vi varit på hälsosamtal hos barnmorskan. Det var väldigt trevligt, men hon hade inte så hemskt mycket att säga eftersom jag inte dricker, röker, snusar eller tar droger. Och så hade jag ju redan varit inne och kollat på livsmedelsverkets hemsida vad jag fick äta. Hon tyckte dock att jag skulle röra på mig mer, ta en promenad i veckan eller så och det lät ju rimligt iofs. Hon tyckte också att jag skulle ha bf 21 september, så att ja nu var i v.6+1, men jag vet att jag inte kan ha blivit gravid då, så jag skiter i henne ;-)

Idag går jag in i vecka 7 (enligt mig).

Kroppen: Man kan känna sig illamående på grund av hormonerna och ha lite molande värk
i underlivet, vilket är helt normalt. (Inget illamående, molande värk inte underlivet!?) Sömnen kan rubbas, ofta beroende på att man måste man gå upp för att kissa. (Ja, men så har det varit de senaste veckorna) Magen kan kännas uppblåst på grund av att tarmarna arbetar långsammare. (Japp, men det börjar bli bättre nu) Vissa har redan ökat i vikt, men har du problem med illamående och kräkningar är det inte ovanligt att du istället har minskat i vikt. (66,3 kg, vet inte om jag gått upp eller ner) Det kan hjälpa att äta något litet innan du kliver upp ur sängen och att äta många små måltider.

Embryot: Embryot är nu en centimeter långt. Handled och fingrar skapas och händer och fötter kan urskiljas som små paddlar. Ansiktet börjar ta form och ögonen kan ses som små fördjupningar. Inne i huvudet finns det något som liknar blåsor, det ska senare bli hjärnan. Här kan man med ultraljud se embryots hjärtaktivitet.

Bröstvårtorna ömmade jättemycket i för 2-3 dagar sedan, men det börjar bli mindre nu, även om de fortfarande ömmar. Jag vaknar oftast vid 6-7 på morgonen för att jag måste gå på toa, eller så sover jag oroligt ungefär från den tiden. Det är riktigt jobbigt faktiskt. Annars märks det inte så mycket att jag är gravid, jag glömmer bort det ibland. På ett sätt tycker jag det är ganska tråkigt att vara gravid, det händer liksom ingenting och det känns som en evighet tills det gör det. Jag kan faktiskt inte förstå att det är ett eget liv i magen på mig och det tror jag inte att jag kommer göra på länge. Fast nu borde hjärtat ha börjat slå, det är ganska coolt. Vår bebis är ganska ful, den ser ut som en sjöhäst kom jag på idag, innan tyckte jag att det såg ut som en blandning mellan en alien och lord voldemort. Ni kan se själva, såhär ser den ut nu:

Jag har fått större bröst! Tänk att det går så fort. De är inte jättestora, men de är definitivt större och mer toppiga än de var för två dagar sedan. Dessutom känns de tyngre, men ändå fylligare. Bröstvårtorna är hårdare, större och sticker ut mer. Om det ska fortsätta i den här takten kommer mina bröst ta upp hela lägenheten innan bebisen kommer ut ;-)

Jag tycker att tiden går så långsamt! Jag har bara vetat att jag varit gravid i fem dagar, men det händer liksom ingenting och jag vet att det kommer dröja länge tills det gör det. Det märks ju knappt att jag är gravid. Jag vill känna sparkar, jag vill att det ska synas, jag vill gå på ultraljud. Jag vill skrika ut till alla i hela världen att jag är gravid, för jag är så lycklig och jag vill ha någon att dela lyckan med. Jag vill i alla fall kunna köpa mammakläder, babykläder och babysaker, jag vill kolla på barnvagn och åka till IKEA och köpa massa saker. Men det är nästan två månader kvar tills jag kommer få göra något av det där, för risken är så stor och jag vet det och jag vill inte riskera att stå där med alla saker utan bebis. Jag vill inte att mina drömmar ska krossas. Men jag vill ändå drömma och längta. Jag brukar tycka att tiden går så fort, men det känns som att den går mycket långsammare när man längtar efter något…

Idag går jag in i vecka 6! Tänk att tiden går så fort, det finns fördelar med att inte veta om det i början, det känns som att risken för missfall minskar för varje dag som går. Tydligen ska hjärtat börja slå denna vecka också och gör de det minskar risken ännu mer :-)

Den ska heta pärlan. Vi kanske döper om den till kulan sedan när den blir lite större, det är ju ungefär samma sak, fast större. Sen när den föds ska den såklart ha ett riktigt namn. Tilda eller Arvid kanske?

Igår kväll hade jag röda små prickar över hela mig, sådant man kan råka ut för när man är gravid…

Jag ringde barnmorskan idag, vi skulle få komma dit redan nästa vecka och ha ”hälsosamtal” fast jag tror inte att hon kommer berätta så mycket som jag inte redan vet… Jag kanske ska fråga om att åka skidor då, fast pärlan har ju redan varit med och åt skidor en gång, utan att vi visste om det och det gick ju bra. Det skulle vara trevligt att åka någon mer gång i vinter, innan jag blir så stor och så länge jag mår bra.

E har blivit väldigt engagerad nu, vilket jag såklart tycker är trevligt, han läser sin bok ”Du ska bli pappa” som jag lånat till honom och kollar på babysaker och läser om allt möjligt hela tiden. Fast ibland blir det lite väl påfrestande när han vill bestämma på en gång vad vi ska ha för skötbord och babyskydd och när, hur och till vem vi ska berätta och på vilket sätt. Det är ju jättelång tid kvar!

På familjeliv står det: Du kan känna av graviditetssymtom som yrsel och bli lite darrig i benen emellanåt, särskilt om man har stått länge eller reser sig häftigt. Nähä, det menar du inte?

Brösten kan ömma lite och bli en aning större. Nope, inte speciellt ömt alls faktiskt. Det är också vanligt att man blir väldigt trött. Ja, vid fyra vill jag gärna gå och lägga mig, men så kan vi ju inte ha det.

Du kan få lite pormaskar i ansiktet till följd av hormonerna. Röda prickar på hela kroppen?
Det är även dags för dig att ta kontakt med barnmorskemottagningen. Done!

Embryot: Embryot växer cirka en millimeter om dagen. Det är lika stort som en ärta, det vill säga tre-fem millimeter. Det har fortfarande en svans (stackare) som senare blir till ben. Embryot utvecklar det som ska bli nervsystem, det visar sig nu i form av tunna trådar. Fosterhinnorna har bildats, men än så länge finns inte mycket vatten att tala om.
Kroppens organ börjar bildas på allvar, stämband och underkäke börjar ta form. Innerörat skapas, hjärtat slår med en kammare och munöppningen är skapad. Nu skapas en skiljevägg i hjärtat, navelsträngen, lungor, bukspottkörtel, sköldkörtel och lever.

Vi hade bestämt att vi skulle testa imorse. Jag vaknade vid sju och var kissnödig, försökte sova till halv åtta och gick sedan och kissade i burken. Sedan väckte jag min man som undrade om jag ville testa. Jag blev helt plötsligt skitnervös, jag som varit så lugn i en hel vecka nu. E sa att det är bara ett test och jag svarade att det bara kommer bestämma vår framtid. Till slut tog jag mod till mig och vi gick och testade. Det blev två streck nästan direkt. Jag sa ”jag tror jag är gravid” och sen hamnade vi båda i chocktillstånd, jag blev så förvånad, det kändes så overkligt samtidigt som jag blev jätteglad, helt överlycklig. Jag som hade varit så inställd på att jag var gravid, nästan vetat det säkert, kunde nu inte förstå att det var på riktigt, att det inte bara var i min fantasi denna gången. Jag hade en liten, liten plutt i magen, stor som en äppelkärna, som skulle bli vårt barn. Efter att vi smält det en stund åt vi frukost och började genast tänka på hur allt skulle bli (precis som att vi inte gjort det innan ;-) ). Vi pratade om namn, barnvagn, möblering, resan till Lerum, mammakläder och sommarjobb. Och inte minst hur vi ska berätta det för våra familjer när det blir dags. Vi bestämde i alla fall att berätta för E:s familj när han ska fira sin födelsedag.

Det började för ca en vecka sedan med att jag var gasig och bubblig i magen, det kändes som att jag hade en sparkande bebis i magen. Jag hade också lite molande värk i magen. Jag hade inte heller någon matlust, men i slutet på veckan började jag bli hungrig fort, men mätt lika fort igen. När jag hade ätit, framförallt på kvällen så blev magen uppblåst, det såg ut som att jag var i sjätte månaden. Jag gick och väntade på mensen som aldrig dök upp, men samtidigt förväntade jag mig inte att det skulle det heller, jag trodde inte att jag skulle få mens. Jag fick mycket lotionflytningar, mer än vanligt. De senaste dagarna har jag varit tröttare än vanligt. Det känns som att all ork tar slut vid 4-tiden. Då vill jag bara lägga mig ner och sova. Jag är också yr ganska ofta, jag kan fortfarande hålla balansen, det är bara det att jag känner mig yr, vilket är lite jobbigt. Det fanns också några saker som inte hände, jag fick ingen pms och inga ömma bröstvårtor som jag brukar få innan mens. Däremot kändes bröstvårtorna hårdare än vanligt och E tyckte att de såg mörkare ut.

Jag har nog inte riktigt förstått att jag är gravid än, det känns väldigt konstigt.

Nu var det väldigt längesen jag skrev här. Men jag tänkte återuppta bloggandet igen, det har nämligen hänt en hel del sen sist...

Det som hände var att min man i mitten av november förlorade sitt jobb, som han i och för sig var tjänstledig från, men som var en garanterad inkomst under sommaren eftersom vi båda studerar. Då kände vi att vi inte kunde sätta ett barn till världen samtidigt som vi inte visste om vi hade någon inkomst i tre månader i rad. Så vi la helt enkelt ner verkstaden och strax efteråt fick jag mens igen. Det blev alltså sammanlagt tre försök, som alla misslyckades. Vi hade planer på att återuppta babyverkstaden igen i april-maj någon gång, så att barnet istället skulle komma i januari 2011, lagom tills att jag blir klar med min utbildning. Planen var att hålla oss till kondomer (eftersom det inte kändes som ett alternativ att börja med hormoner igen när det handlade om så kort tid). Kondomer är dock inte vår bästa vän kan man säga...