Mitt liv, Nytt liv

Jag har läst att många tycker att det är jobbigt att bära på ett dött foster. Att de liksom bara vill bli av med det, vissa är till och med arga på fostret. Det embryo jag hade i magen var ju i och för sig väldigt litet, men jag tyckte inte det var jobbigt alls. Sammanlagt var det i min mage 5 dagar efter att jag visste att det hade dött. Men jag tänkte att om det varit där dött i 3-4 veckor så gör det väl inget om det stannar några dagar till? Jag var inte heller arg på bebisen, jag tyckte snarare synd om den, att den dog, det var ju inte dens fel. För mig var det på något sätt inte fostret som var det jobbiga utan alla drömmar som hade dött. För mig spelade det mindre roll vad som hände med fostret, det var det faktum att vi inte skulle få någon bebis som gjorde mig ledsen. Det spelade ingen roll om fostret var inuti mig eller bortskrapad, sorgen och förlusten var fortfarande lika stor, eftersom fostret var dött oavsett.

Jag kan förstå att man tycker det är jobbigt att bära ett dött foster om man är långt gången, så att det syns och så. Men på mig märktes det ingen skillnad om fostret var där inne eller inte, så det spelade ingen roll för mig. Tillslut längtade jag dock efter att det skulle komma ut, men det var för att jag ville slippa värkarna och för att jag ville att missfallet skulle komma igång.