Mitt liv, Nytt liv

Efter missfallet räknade jag dagarna, veckorna precis som jag gjorde när jag var gravid. Varje torsdag som jag skulle gått in i ny vecka tänkte jag på vilken vecka jag skulle varit i. Jag tänkte på hur tjock jag skulle varit, om det skulle synas och så. Ända tills nu. Jag har tappat bort veckorna, jag vet ju ungefär hur långt gången jag skulle varit, men jag kan inte svara på om det är vecka si eller så som jag skulle ha gått in i på torsdag. Jag har tappat räkningen och det är jag glad för. Det betyder att jag har släppt det lite, att jag accepterar bättre att jag inte är gravid. Och jag har faktiskt en ny tidräkning nu. Jag räknar dagarna i menscykeln istället, dag 27 idag tror jag, eller 28. Ingen mens än, men det är ju knappast så förvånande.

Jag har en ny tidräkning och ett nytt hopp...

Jag verkar reagera med finnar på alla sorters hormonförändringar. Jag fick massor med finnar när jag började med p-piller, när jag slutade med p-piller, när jag blev gravid och nu när jag slutade vara gravid. Först får jag små prickar eller knottror över typ hela kroppen som sedan går över till varfyllda och äckliga finnar lite här och var, tex. i pannan, runt näsan, på hela bröstkorgen och på axlarna. De verkar hålla i sig ett bra tag också, en månad eller sådär. Jag har fortfarande kvar typ som ärr eller märken från de finnar jag hade mellan brsöten när jag var gravid :-( Jaja, finn-explosion är sådant man får stå ut med om man vill bli gravid, och det vill jag ju!

Ja, idag har jag tagit världens mest ospännande graviditetstest. Jag vet ju att jag inte är gravid ;-) Men det är bra att ta ett så man vet att kroppen slutat producera graviditetshormoner. Då vet man också sedan om man får ett nytt plus att det beror på en ny graviditet och inte den gamla. Nu visade testet negativt och det var ju skönt (haha, så har jag aldrig tänkt förut).

Det fick mig att tänka på det senaste testet jag tog, hur nervös och pirrig jag var då och hur chockad och glad jag blev när jag såg vad det visade. Nu när jag tänker på det så kan jag nog säga att det är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Jag blev sådär glad så att jag inte visste vad jag gjorde och tappade talförmågan. Det var trevligt :-) Jag hoppas att jag får uppleva det ganska snart igen...

Det går framåt det här. Jag har bra perioder och jag har dåliga. Ibland är jag glad och lycklig och allt är som vanligt, ibland så blir jag väldigt ledsen för i stort sätt ingenting. Men jag tror att den värsta känsligheten har gått över. Ibland händer det saker eller så tänker jag på saker som gör att det blir extra tungt. Som ett exempel fick några som vi känner barn förra veckan, det är ju förstås roligt för dem, men det gör ont i mig när jag tänker på att vi trodde och hoppades när vi upptäckte att de skulle få barn att vi skulle få barn några månader efter dem. Vi skulle bli föräldrar nästan samtidigt, i alla fall samma år. Nu har de fått sitt barn och jag är inte ens gravid. Igår träffade vi några andra vänner som vi inte brukar träffa så ofta, det var såklart jätteroligt, men jag kunde inte låta bli att tänka på hur det hade varit om jag fortfarande hade varit gravid. Då hade vi kunnat berätta det för dem, allt hade varit så annorlunda då.

Andra saker som gör mig ledsen är att det är åtta månader sedan vi började försöka. Om vi hade lyckats direkt hade vi blivit föräldrar nästa månad. Om jag fortfarande hade varit gravid hade jag varit i vecka 16 nu, nästan 17. Om inte, om inte, om inte...

Ibland tänker jag att det är orättvist, vissa blir gravida direkt, vissa har det så otroligt lätt och jag vet att det finns de som har det mycket svårare och jobbigare än vad vi har. Men jag är ändå avundsjuk på alla de som har det mycket lättare än vad vi har. Tänk de som har fått tre friska barn utan att ha haft ett enda missfall. De vet inte hur lyckligt lottade de är. Varför kan det inte vara så för oss också?

Jag blir så arg på alla som pratar om att bli gravid som om det är den enklaste saken i världen. Jag blir arg på alla som klagar på sina barn och som tycker att det är så jobbigt att ha barn och få ihop "livspusslet". Varför skaffar de barn då? Jag blir så arg på alla som väntar med att skaffa barn tills de blir gammla och tar för givet att de ska bli gravida precis när det passar dem (när de närmar sig 40). Kort sagt blir jag arg på alla som inte har vett nog att vara tacksamma för den otroliga gåva det är att få ett friskt och livs levande barn.

Idag fick jag ett av mina vanliga ledsen/gråt attacker och då försökte min man gissa varför jag blev så ledsen. Ett av hans förslag var: "Är du ledsen för att grädden blev så hårt vispad?"

Haha! Jag hade kunnat bli ledsen för en sådan sak om jag hade varit på det humöret, nu var det dock inte det jag blev ledsen för, men det säger lite om mitt labila humör.

Jag kom att tänka på den här låten (Flipsyde- Happy Birthday), den handlar egentligen om en abort, men innehåller mycket av de tankar som finns i mitt huvud nu, så jag publicerar valda delar.

Wonder what would have been
Would you've been a little angel or an angel of sin?
Tom-boy running around, hanging with all the guys.
Or a little tough boy with beautiful brown eyes?
And you never got'a chance to even open your eyes
Sometimes I wonder as a foetus if you faught for your life?
Would you have been a little genius in love with math?
Would you have played in your school clothes and made me mad?
Would you have made me quit smokin' by finding one of my lighters?
I wonder about your skintone and shape of your nose?
And the way you would have laughed and talked fast or slow?

And from the heavens to the womb to the heavens again
From the endin' to the endin', never got to begin
Maybe one day we could meet face to face?
In a place without time and space

Mitt humör går verkligen upp och ner, ena stunden är jag lycklig, oftast är jag faktiskt lycklig. Jag tänker ofta på missfallet, men det gör inte alltid att jag blir ledsen. Ibland börjar jag dock tänka på saker som gör mig ledsen, oftast är det något speciellt som jag inte riktigt tänkt på förut, som gör mig ledsen. Som för ett tag sedan när jag kom på att vår lilla bebis blev nerspolad i toaletten och inte kommer få någon finare begravningsplats än reningsverket, det gör mig ledsen. Ibland kan jag bara helt plötsligt börja gråta, för ingenting egentligen. Jag märker också att jag är mer lättirriterad än jag brukar vara, jag har inte lika mycket tålamod. Vissa dagar och vissa stunder orkar jag ingenting och har inte lust med någonting. Jag gör inget annat än att titta på tv eller sitta framför datorn, hela dagen. Jag lämnar disken, städningen, jobbansökningarna, jag orkar ingenting. Ibland så har jag all ork i världen, som i onsdags till exempel, då hade jag iofs en riktigt deppig dag på förmiddagen, men sedan på eftermiddagen bakade jag bröd, diskade och sedan lagade jag mat, bakade en kaka och diskade lite till. Man kan helt enkelt säga att mitt humör går upp och ner, minst sagt. Men jag låter det vara så. När jag är glad så tillåter jag mig själv att vara glad och jag blir väldigt glad för att jag ibland är glad ;-) Ibland blir jag väldigt ledsen och då tillåter jag mig själv att vara det, det är okej att gråta, man får prata om det, älta det och sedan kanske förhoppningsvis gå vidare och bli gladare.

Jag stötte precis på den här sidan. Jag önskar att jag hade hittat den tidigare. Jag tycker att det finns alldeles för lite information om missfallets förlopp på alla informationssidor som jag hittat. Det står bara om symptom, orsaker, när man ska kolla upp det osv. Men det står i princip ingenting om hur själva missfallet går till, vad händer när missfallet konstaterats? Allt läkaren sa till oss var att det skulle göra mer ont och blöda mer, det visste jag ju också. Men det kan göra mer ont och blöda mer på väldigt många olika sätt! Han sa också att vi skulle höra av oss om jag fick feber eller om jag fick för ont, ingenting om att man kan förblöda!?

På den sidan hittade jag i alla fall en hel del information som hade varit bra att veta! Till exempel de här sakerna:

"När ska du direkt kontakta läkare för undersökning?

• Om du behöver byta binda oftare än en gång i timmen. Då mister du för mycket blod, och det måste stoppas. (Hahaha! En gång i timmen? Vilken sorts binda menar de då? När jag var på gynmottagningen tyckte de gott att jag kunde åka hem fastän jag blödde igenom en blöja på 45 min! Hade jag vetat detta innan kanske jag hade sluppit min nära döden upplevelse.)
  
• Om du känner dig svag och yr. Det är ett tecken på att du har mist för mycket blod.
• Om du känner att du är svimfärdig. Det kan ske om du mister för mycket blod.

Alla dessa tillstånd är allvarliga och bör behandlas. Sök därför läkarhjälp så fort som möjligt."

 

Jag hade inte hört ett ord om att man kunde förlora för mycket blod, jag visste inte ens att det var möjligt. Varför, varför sa ingen detta till mig innan jag fick uppleva det själv? Varför får man ingen information om sådant här? Varför?

Det står också: "Efter ett missfall kan du få huvudvärk och uppleva sömnbesvär. Du kan få dålig aptit och känna dig mycket trött." Jasså, det är därför jag haft ont i huvudet i en vecka nu? Men det var inget  som jag behövde informeras om heller, antar jag?

När jag hittar sådant här blir jag faktiskt arg, om det finns sådan information att ge och riktlinjer för när man ska söka vård, varför får inte de som är berörda reda på det då!? Varför måste vi gissa oss till hur missfallet borde vara och när vi ska söka vård, när det finns tydliga riktlinjer? Jag kan inte släppa tanken på att om jag hade vetat detta hade jag antagligen sluppit uppleva den där hemska händelsen och det hade gjort mitt liv mycket enklare.

Måndagen den 8 mars var jag ledig, vaknade utan värkar och var glad för det. Satte mig ner och pluggade en stund men sedan började värkarna komma igen. Tog en värktablett och satte mig och försökte se på TV. Ungefär vid tio i elva kände jag hur det rann en massa ur mig. Jag ställde mig upp direkt, hann se att det kommit en liten fläck i vår vita soffa innan jag sprang till badrummet. Bindan som nyss hade varit tom var nu helt genomblodad och när jag satte mig ner på toan forsade det ut en massa blod tillsammans med stora klumpar (skulle gissa att de var ungefär som pingisbollar, kanske lite större också). Jag satt där en bra stund och det fortsatte forsa, droppa och komma klumpar i omgångar. Efter ett tag hade vattnet i toan färgen av outspädd svartvinbärsdricka, jag spolade ett par gånger och det blev lite mindre rött i toan. Jag hade inga rena trosor i badrummet och bara den sorts bindor som jag blött igenom på ett par sekunder. Varje gång jag ställde mig upp började det rinna ut blod. Tillslut insåg jag att om jag skulle kunna komma därifrån så behövde jag hjälp. Jag ringde E, som var i skolan och sa till honom att han måste komma hem. På vägen hem fick han också köpa gigantiska nattbindor. Jag var vid det här laget ganska lättad över att det äntligen kommit ut samtidigt som jag var ganska förvånad och fascinerad (faktiskt) över hur mycket det blödde. Jag hade ju hört att det skulle blöda mycket, men jag hade nog inte förstått att det skulle vara som en fors! Dessutom var blodet verkligen som riktigt blod, jag hade föreställt mig att det skulle vara mer som mensblod som är ganska tjockt och slajmigt, men det här var verkligen rinnande som vanligt blod, typ som vatten.

När E kom hem ställde jag mig i duschen för att skölja bort det värsta. Jag insåg då hur mycket det kom eftersom vattnet hela tiden återigen färgades rött. Tillslut bad jag E att hämta en handduk som jag kunde ha under mig undertiden som jag torkade mig och satte fast bindan i trosorna. Hela handduken hade röda fläckar på sig efter det. Jag hann ha på mig den där bindan i ungefär 10 minuter innan jag höll på att blöda igenom och jag gick tillbaka och satte mig på toan igen. Där satt jag och blödde ett bra tag (klockan var nu strax efter 12). E började bli orolig för hur mycket jag egentligen skulle blöda och mest för hans skull så föreslog jag att han kanske skulle ringa till någon och fråga. Han försökte först med barnmorskan, men hon svarade inte, vilket jag inte var så förvånad över. Han ringde sedan till rådgivningssjuksköterskan som skulle ringa upp om en timme. Tillslut ringde han till akuten, bara för att fråga vad de trodde, problemet var bara att det var upptaget där! Tillslut kom han fram till akuten men då svarade de inte!

Ganska plötsligt började jag må dåligt, det började susa högt i öronen, jag såg suddigt, först blev jag varm, sedan kall. Jag kände hur jag höll på att försvinna bort, jag märkte att jag blev mer och mer frånvarande och höll på att förlora medvetandet. Det var då jag insåg att vi var tvungna att ringa 112. Jag var riktigt rädd, jag var faktiskt rädd att jag skulle förblöda och dö. Jag har aldrig varit så rädd förut i mitt liv tror jag. Jag ropade på E, jag kommer ihåg hur han dök upp i dörröppningen och jag såg på hans min att han visste att det var allvarligt (jag var tydligen likblek i ansiktet) han ringde 112 direkt. Jag kommer ihåg att han började prata med dem, att han sa vad som hänt och sedan började de ställa frågor, då blev jag lite rädd att de inte skulle skicka någon ambulans, att de liksom höll på att utreda hur allvarligt läget var. Så jag sa oroligt till E att "de måste skicka en ambulans" och han sa att de gjorde det. När han hade avslutat samtalet till 112 började jag känna mig lite bättre och det kändes riktigt bra att vi skulle få hjälp, jag visste att jag skulle vara i säkra händer. Jag kände mig till och med så bra att jag började tänka på andra, jag föreslog att E skulle röja bort de saker som fanns i hallen så att ambulansmännen kunde komma fram med båren.

När ambulansmännen kom fick jag syrgas och de frågade lite vad som hänt och så. En av ambulansmännen frågade om det hade kommit mer blod än det som var på handduken och i bindan, jag orkade inte säga mer än "ja", men det var ju bara en liten del av allt som kommit. De hämtade båren och vi fick åka ambulasn till sjukhuset. I ambulansen fick jag dropp och de tog pulsen. Blödningen hade avstannat lite nu så när vi kom fram till sjukhuset fick jag komma direkt till gynmottagningen. Där fick jag göra en gynekologisk undersökning, läkaren hittade mycket blodrester och han hittade också hinnrester som satt fast i livmodertappen som han petade ut (det gjorde lite ont). E höll på att svimma eftersom han tyckte att blodklumparna var så äckliga, men sedan fick han stå vid mitt huvud och slapp se någonting och då gick det bättre. Sist gjorde läkaren ett vaginalt ultraljud och konstaterade att det fanns lite rester av graviditeten kvar i livmodern så han sa att antingen fick jag göra en skrapning eller så fick jag ta tabletter som skulle hjälpa till att få ut det sista. Jag kände mig inte riktigt i stånd att ta ett sådant beslut just då men det verkade som att läkaren tyckte att tabletterna verkade bäst så då valde vi det. Jag fick livmodersammandragande tabletter som jag skulle ta tre gånger om dagen i tre dagar. Efter det fick vi åka hem. Det kändes som att de på gynmottagningen inte brydde sig så mycket om mitt allmäntillstånd, de kollade själva missfallet och sedan var de klara. Att jag nästan svimmat en timma tidigare brydde de sig inte om. Jag fick däremot en sköterska som var en liten ängel ;-) Hon var så omtänksam, berättade om vad som skulle hända, sa till oss att ta det lugnt och vara försiktiga och så vidare. Jag fick en binda som var ungefär som en blöja, men jag var ändå orolig för att blöda igenom så då fick jag två till av sköterskan. De tyckte först att vi skulle ta bussen hem, men det tyckte inte vi var en så bra idé eftersom jag fortfarande var ganska svag och dessutom blödde väldigt mycket. Vad gör man om man blöder igenom binda, trosor och byxor på en lokalbuss!? Jag hade kommit in med ambulans en timma tidigare, men det verkade de inte bry sig så mycket om. E ordnade i alla fall så att vi fick sjuktaxi hem. Han hade dessutom kommit ihåg att ta med byxor, skor och jacka till mig, jag lämnade nämligen lägenheten i trosor, bh och linne.

Jag klädde på mig och vi gick ner till sjukhusrestaurangen eftersom klockan var efter två och vi inte hade ätit något sedan frukost. När vi skulle gå där ifrån och jag reste mig upp kände jag hur det började rinna längs benet. Vi skyndade oss till toaletten där det kom en till fors med blod och en del klumpar. På 45 minuter hade jag blött igenom "blöj-bindan". Som tur var hade inte blodet gått igenom byxorna. Tillslut fick vi komma hem, jag mådde ganska bra men var chockad och skakad. Den här händelsen skrämde mig och E ordentligt. Jag hade svårt att sova den kvällen, allt som hade hänt snurrade runt, runt i huvudet. Det var en riktigt omvälvande dag.

Jag har läst att många tycker att det är jobbigt att bära på ett dött foster. Att de liksom bara vill bli av med det, vissa är till och med arga på fostret. Det embryo jag hade i magen var ju i och för sig väldigt litet, men jag tyckte inte det var jobbigt alls. Sammanlagt var det i min mage 5 dagar efter att jag visste att det hade dött. Men jag tänkte att om det varit där dött i 3-4 veckor så gör det väl inget om det stannar några dagar till? Jag var inte heller arg på bebisen, jag tyckte snarare synd om den, att den dog, det var ju inte dens fel. För mig var det på något sätt inte fostret som var det jobbiga utan alla drömmar som hade dött. För mig spelade det mindre roll vad som hände med fostret, det var det faktum att vi inte skulle få någon bebis som gjorde mig ledsen. Det spelade ingen roll om fostret var inuti mig eller bortskrapad, sorgen och förlusten var fortfarande lika stor, eftersom fostret var dött oavsett.

Jag kan förstå att man tycker det är jobbigt att bära ett dött foster om man är långt gången, så att det syns och så. Men på mig märktes det ingen skillnad om fostret var där inne eller inte, så det spelade ingen roll för mig. Tillslut längtade jag dock efter att det skulle komma ut, men det var för att jag ville slippa värkarna och för att jag ville att missfallet skulle komma igång.

De följande dagarna hade jag regelbundna värkar (var 5-10 min). Ibland hjälpte värktabletter, ibland gjorde de inte det. När de inte gjorde det hade jag väldigt ont. Jag försökte lindra med värmekudde (hjälpte ibland), annars gick jag runt en massa för det lindrade värkarna litegrann, men det gjorde fortfarande riktigt ont. Jag åt oftast på en balansboll, för om det kom en värk kunde jag hoppa på bollen och lindra värken lite. På fredag kväll den 5/3 gick jag och la mig utan att ta någon värktablett, jag tänkte att om jag somnar så kanske jag inte känner värkarna sedan. Vid halv 12 vaknade jag och hade väldigt ont i magen, jag tog en värktablett och i väntan på att den skulle börja verka gick jag fram och tillbaka i det mörka vardagsrummet. E hade inte gått och lagt sig än så han satt i en fåtölj och halvsov. Jag tyckte att det var så orättvist att jag skulle behöva gå igenom allt det där och inte han. Jag fick inte ens någon bebis för besväret. Många gånger kände jag mig ganska förtvivlad, det var jobbigt att ha så ont och samtidigt försöka leva ett normalt liv. Vid halv ett den där kvällen tyckte jag att värkarna hade börjat bli mildare. Så jag bestämde mig för att testa att gå och lägga mig med värmekudden. E somnade direkt, själv stod jag ut i kanske en halvtimma, sedan blev det för mycket så jag gick upp och vandrade i vardagsrummet ännu en stund. Jag var så fruktansvärt trött så jag minns faktiskt inte riktigt vad som hände sen, jag somnade i alla fall tillslut, jag tror att klockan var runt halv två då. Det där var nog den värsta natten i mitt liv.

Torsdag och fredag eftermiddag och kväll var värst, då hjälpte inte värktabletterna och jag hade så otroligt ont. Jag såg på TV samtidigt som jag gick fram och tillbaka i vardagsrummet, det var det enda som kunde få mig att stå ut under värkarna. Under dagarna som gick blev dock värkarna svagare och svagare, några nätter kunde jag faktiskt sova flera timmar utan smärtlindring. Hela den här tiden var ett ständigt planerande om hur jag skulle ta värktabletterna, man fick nämligen bara ta tre varje dygn och de verkade bara i sex timmar (om jag hade tur) vilket gjorde att jag försökte dra ut på att ta en ny så länge som möjligt. Det i sin tur gjorde att jag fick väldigt smärtsamma värkar "mellan" värktabletterna. Dessutom fick man bara ta dessa tabletter 5 dygn i sträck, något som gjorde mig helt vettskrämd, vad skulle jag göra sen!?

När värkarna blev mildare började jag tänka att kanske har det redan kommit ut? Det i sig bevisar också hur lite jag visste (och hade blivit informerad om) missfallets förlopp. Fast jag vet inte riktigt om jag trodde på det själv, det var ju ologiskt att jag fortfarande skulle ha värkar om den hade kommit ut. Men jag ville så gärna att det skulle vara över, tillslut önskade jag inget annat än att bebisen skulle komma ut, bara så att jag slapp de där värkarna.

Jag blödde inte så mycket under den här tiden, lite mindre än en vanlig mens.

Under denna tiden var jag i skolan ett par gånger, som tur var fungerade värktabletterna då, så jag slapp ha ont.