Mitt liv, Nytt liv

I veckan ska jag fira. Antingen är jag gravid och då ska jag självklart fira det. Eller så är jag inte gravid och i sådana fall är det första gången jag har haft oskyddat sex utan att vara skengravid, och det ska absolut firas. De har försvunnit alla de där tankarna. Jag är lugn. Antingen är jag gravid, eller så är jag inte det. Det spelar egentligen inte så stor roll och det kommer ju att visa sig om en vecka i alla fall, oavsett hur mycket jag tänker, funderar och analyserar. Så det så!

Jag borde ha haft ägglossning någon gång förra veckan, mitt fertilitetsprogram som jag använder för att kolla mina flytningar säger att jag hade ÄL i måndags. Om jag hade det så blir det nog ingen bebis denna månaden eftersom det var dåligt med sex vid den tiden, eller egentligen dåligt med utlösningar ;-) Men oavsett det tror jag ändå inte att jag kommer bli gravid denna månaden, det känns inte som att kroppen är "med". Ibland tvivlar jag på att jag hade Äl alls denna månaden. Samtidigt börjar tankarna komma krypande, förhoppningarna. Det kan ju bli någonting, rent logiskt är det klart att det finns en chans att jag blivit gravid. Jag försöker slå bort dem, inte tänka på det, men det är så svårt. Så kommer tankarna om hur lång tid det är kvar, om jag hade ÄL förra måndagen är det bara en vecka kvar tills jag ska ha mens, bara en vecka kvar tills jag kanske vet. Samtidigt så vet jag att min menscykel i pricnip aldrig varit så kort. Förutom förra månaden då, men då var allt väldigt märkligt. Jag vet att det inte är lönt, att det rent av är idiotiskt att förvänta sig att jag ska få mens då. Jag vet ju att jag måste ställa in mig på att jag har minst 30 dagars cykel och kommer jag över 33 dagar, då kanske man kan börja fundera. Jag vet ju det. Ändå kommer tankarna, bara en vecka kvar...

Jag vet att längtan och väntan bara kommer att bli värre om jag tror att jag ska få mens om en vecka, varje dag som passerar efter det utan mens kommer förhoppningarna stiga, tillslut kommer jag vara helt övertygad, jag är gravid. Och sedan dyker mensen upp i alla fall, precis den tid som den brukar göra varje månad. Och så blir jag så besviken.

Det var ju såhär jag inte skulle ha det, det knäppa är att jag vill ju inte ens bli gravid den här månaden, egentligen. Egentligen passar det mycket bättre nästa månad, rent logiskt. Men känslorna säger något annat... Känslomässigt vill jag bli gravid lika mycket varje månad och tror att jag är gravid lika mycket varje månad oavsett alla andra omständigheter. Jag önskar att mitt förnuft kunde övertala känslorna, men det fungerar inte riktigt så...

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article6936192.ab

Demi Moore och Ashton Kutcher vill ha barn, det var väl roligt för dem! Eller? Problemet är ju det att Demi Moore är 47 år. Är man (som kvinna) mellan 45-49 har man 5 % chans att bli gravid på ett år. Är man över 50 har man 0 % chans. Och ändå står det inte ett ord om att "vi får se om det går" eller "man kan ju hoppas" eller "chansen är inte så stor". De vill ha barn och de flesta som läser det ser säkert inte något problem i det. Grejen är den att Demi Moore och Ashton Kutcher har pengar, mycket pengar. Så de betalar för några IVF-behandlingar och sedan har de säkert sitt barn, men vi vanliga dödliga får aldrig veta hur det gick till. Utan alla tror att "Demi Moore fick ju barn när hon var 47, så varför skulle inte jag kunna få det när jag är 35, eller 40, eller 45?"

Jag är trött på att folk tror att det är skitenkelt att "skaffa barn". Jag är trött på att alla sjärnor gör allt de kan för att hålla myten vid liv genom att skaffa barn oavsett ålder. Jag är trött på att ingen talat om för folk att det inte är så enkelt som man tror! Det skulle spara samhället mycket pengar om människor visste lite mer om fertilitet och ålder...

Källa

Jag blöder nu igen och jag har gjort det i en och en halv vecka nu. Jag tror nog att det är mens, men det som gör mig så förvirrad är att den inte alls är som vanligt. Jag hade ingen mensvärk, den har varit väldigt sprasam hela tiden, men den har hållt på i så länge nu och fortfarande kommer det färskt blod och klumpar ibland, det brukar ju komma i början. Vi har i alla fall slutet skydda oss :-) Egentligen passar det inte så bra om jag skulle bli gravid nu men vi kan ändå inte låta bli att försöka. Jag vet ju att om jag blir gravid så kommer vi bli jätteglada och då kommer vi finna oss i att anpassa oss till bebisens leveransdatum utan problem :-) Dessutom tror jag inte att jag kommer bli gravid nu, det verkar ju ta ett tag för oss och kroppen verkar ju inte riktigt återställd än med tanke på den mystiska mens den åstadkommer just nu. Jag tror att det tog ett bra tag för min kropp att återhämta sig när jag hade ätit p-piller också, jag hade ju mens som vanligt, men jag tror inte att jag hade ägglossning förrän tredje cykeln efter att jag slutade. Jaja, tiden får utvisa hur det blir helt enkelt...

Våra framtidsplaner lyder som så att vi ska vänta en mens och därefter ska vi försöka igen och så ska vi fortsätta tills vi lyckas :-) Barnet kommer då förhoppningsvis komma efter att jag är klar med min utbildning dvs. i januari 2011. Sedan blir E klar i juni och då är det möjligt att vi flyttar söderut av många orsaker.

Vi har redan börjat äta vitamintabletter (eller jag har egentligen aldrig slutat). Jag mest för folsyrans skull och E för folsyra och zink, som ska vara bra för spermierna. Jag ska också efter nästa mens börja kolla mitt sekret så att vi vet ungefär när jag har ägglossning. Jag tror också att jag ska börja med rosenrot så småningom, men jag gör det kanske i nästa cykel, för det är bättre för oss om bebisen kommer då.

Jag har ärligt talat inte så höga förväntingar, nu för tiden vet jag ju att det kan ta några månader innan det händer något. Som jag känner nu så kör vi mest bara på och så ser vi när jag blir gravid, men det där kan ju fort ändras. Känner jag mig själv rätt så finns det en viss risk för att jag blir hysterisk runt det hela och blir otroligt besviken varje gång mensen dyker upp, men jag hoppas att det inte blir så...