Mitt liv, Nytt liv

Jag hade haft ont i magen hela natten, jag vaknade till av att magen drog ihop sig och gjorde ont. När jag vaknade kom det ganska mycket rött blod och en del klumpar. Jag visste vad det betydde, jag visste direkt att det var kört. Jag gick ut till E i köket och berättade. Han sa att bebisen måste leva och stanna. Jag sa att jag inte trodde att den levde längre. Jag insåg att vi var tvungna och göra något, så jag sa till E att han inte fick gå till skolan. Vi visste inte var vi skulle ringa, vi försökte ta reda på det, men det stod olika på alla ställen. Dessutom har jag typ telefonångest så jag tyckte det kändes jobbigt om jag skulle behöva ringa. Tillslut ringde E till akuten. De sa att vi skulle åka till gynmottagningen, det gick bra att komma utan att ringa i förväg. E ringde dit i alla fall, men de skulle ringa upp en timma senare, så det kändes bättre att åka in direkt. Jag tog två mackor till frukost. Vi packade ihop lite grejer. Allt tog lång tid, det kändes som att vi befann oss i något sorts vakuum, det var nästan som att inga känslor existerade.

När vi kom till gynmottagningen fick vi sitta och vänta ganska länge, eftersom vi inte hade någon tid. Jag tänkte inte så mycket, bara väntade. Värkarna började komma mer sällan och jag upptäckte att jag inte blött alls mycket så jag tänkte att kanske, kanske kunde denna fortfarande leva, kanske berodde blödningen på något annat. Hoppet är det sista som lämnar människan.

Tillslut fick vi komma in. Det var två manliga läkare, jag uppfattade aldrig riktigt vad den andra var där för, men jag tror att han var någon sorts praktikant. Först frågade de om senaste mens och när jag plussat och vad som hade hänt. Sedan fick jag ta av mig på underkroppen. Läkaren gjorde ett vaginalt ultraljud. Det tog lång tid innan han sa något och jag tänkte "vad är det som tar så lång tid? Inte kan den väl leva fortfarande?". Det var som att jag tänkte att det var ju bara att säga att den är död. Tillslut sa han i alla fall att den var mycket mindre än den skulle vara, jag tror att han sa v.7+6. Han såg inte heller någon hjärtaktivitet. Jag tror inte att jag kände så mycket just då, jag tänkte nog att jag fick ta det där med känslorna sedan, när vi var ensamma E och jag. Läkarna var i alla fall väldigt förstående och respektfulla. De konstaterade att om embryot skulle vara så litet skulle jag ha plussat innan ägglossningen, så det var helt säkert att den var död. De sa också att det är ganska vanligt att embryot är kvar fastän det har dött, de flesta missfallen går tydligen till så. Läkarna tyckte att det bästa var att låta kroppen sköta om missfallet själv, eftersom det oftast gick bra. Jag höll väl med och orkade inte ta några beslut i den situationen. Vi fick en tid för efterkontroll en vecka senare. Något som tog en halv evighet och jag höll på att bryta ihop där i receptionen.

Jag började gråta i hissen på väg ner. Jag samlade mig sedan men ute på parkeringen bröt jag ihop, jag grät och grät och tänkte att folk som var där fick tänka vad de ville om mig. Väl hemma myste, pratade och grät jag och E i soffan ett tag. På eftermiddagen gick han till skolan och jag stannade hemma och såg på TV.

Efter att ha gråtit mycket hela förmiddagen så kändes det inte längre så jobbigt att bebisen hade dött. Jag kunde se det positiva i det också, jag tänkte att nu kan vi ju få barn när jag har pluggat klart istället, då blir det som vi tänkt och bättre ekonomiskt. Det var helt enkelt inte så jobbigt (just då i alla fall) jag upplevde det ungefär liknande som när mensen kom när vi försökte skaffa barn. Jag tror att anledningen till att jag inte blev så ledsen var att jag inte riktigt hade förstått att jag verkligen var gravid, att det var på riktigt. Så när vi fick reda på att bebisen var död var det ungefär som att allt blev som vanligt igen. Vi hade redan en ursprunglig plan och det var helt enkelt bara att gå tillbaka till den. Jag gick till skolan redan dagen efter.