Mitt liv, Nytt liv

De följande dagarna hade jag regelbundna värkar (var 5-10 min). Ibland hjälpte värktabletter, ibland gjorde de inte det. När de inte gjorde det hade jag väldigt ont. Jag försökte lindra med värmekudde (hjälpte ibland), annars gick jag runt en massa för det lindrade värkarna litegrann, men det gjorde fortfarande riktigt ont. Jag åt oftast på en balansboll, för om det kom en värk kunde jag hoppa på bollen och lindra värken lite. På fredag kväll den 5/3 gick jag och la mig utan att ta någon värktablett, jag tänkte att om jag somnar så kanske jag inte känner värkarna sedan. Vid halv 12 vaknade jag och hade väldigt ont i magen, jag tog en värktablett och i väntan på att den skulle börja verka gick jag fram och tillbaka i det mörka vardagsrummet. E hade inte gått och lagt sig än så han satt i en fåtölj och halvsov. Jag tyckte att det var så orättvist att jag skulle behöva gå igenom allt det där och inte han. Jag fick inte ens någon bebis för besväret. Många gånger kände jag mig ganska förtvivlad, det var jobbigt att ha så ont och samtidigt försöka leva ett normalt liv. Vid halv ett den där kvällen tyckte jag att värkarna hade börjat bli mildare. Så jag bestämde mig för att testa att gå och lägga mig med värmekudden. E somnade direkt, själv stod jag ut i kanske en halvtimma, sedan blev det för mycket så jag gick upp och vandrade i vardagsrummet ännu en stund. Jag var så fruktansvärt trött så jag minns faktiskt inte riktigt vad som hände sen, jag somnade i alla fall tillslut, jag tror att klockan var runt halv två då. Det där var nog den värsta natten i mitt liv.

Torsdag och fredag eftermiddag och kväll var värst, då hjälpte inte värktabletterna och jag hade så otroligt ont. Jag såg på TV samtidigt som jag gick fram och tillbaka i vardagsrummet, det var det enda som kunde få mig att stå ut under värkarna. Under dagarna som gick blev dock värkarna svagare och svagare, några nätter kunde jag faktiskt sova flera timmar utan smärtlindring. Hela den här tiden var ett ständigt planerande om hur jag skulle ta värktabletterna, man fick nämligen bara ta tre varje dygn och de verkade bara i sex timmar (om jag hade tur) vilket gjorde att jag försökte dra ut på att ta en ny så länge som möjligt. Det i sin tur gjorde att jag fick väldigt smärtsamma värkar "mellan" värktabletterna. Dessutom fick man bara ta dessa tabletter 5 dygn i sträck, något som gjorde mig helt vettskrämd, vad skulle jag göra sen!?

När värkarna blev mildare började jag tänka att kanske har det redan kommit ut? Det i sig bevisar också hur lite jag visste (och hade blivit informerad om) missfallets förlopp. Fast jag vet inte riktigt om jag trodde på det själv, det var ju ologiskt att jag fortfarande skulle ha värkar om den hade kommit ut. Men jag ville så gärna att det skulle vara över, tillslut önskade jag inget annat än att bebisen skulle komma ut, bara så att jag slapp de där värkarna.

Jag blödde inte så mycket under den här tiden, lite mindre än en vanlig mens.

Under denna tiden var jag i skolan ett par gånger, som tur var fungerade värktabletterna då, så jag slapp ha ont.