8/3 När det kom ut...
Måndagen den 8 mars var jag ledig, vaknade utan värkar och var glad för det. Satte mig ner och pluggade en stund men sedan började värkarna komma igen. Tog en värktablett och satte mig och försökte se på TV. Ungefär vid tio i elva kände jag hur det rann en massa ur mig. Jag ställde mig upp direkt, hann se att det kommit en liten fläck i vår vita soffa innan jag sprang till badrummet. Bindan som nyss hade varit tom var nu helt genomblodad och när jag satte mig ner på toan forsade det ut en massa blod tillsammans med stora klumpar (skulle gissa att de var ungefär som pingisbollar, kanske lite större också). Jag satt där en bra stund och det fortsatte forsa, droppa och komma klumpar i omgångar. Efter ett tag hade vattnet i toan färgen av outspädd svartvinbärsdricka, jag spolade ett par gånger och det blev lite mindre rött i toan. Jag hade inga rena trosor i badrummet och bara den sorts bindor som jag blött igenom på ett par sekunder. Varje gång jag ställde mig upp började det rinna ut blod. Tillslut insåg jag att om jag skulle kunna komma därifrån så behövde jag hjälp. Jag ringde E, som var i skolan och sa till honom att han måste komma hem. På vägen hem fick han också köpa gigantiska nattbindor. Jag var vid det här laget ganska lättad över att det äntligen kommit ut samtidigt som jag var ganska förvånad och fascinerad (faktiskt) över hur mycket det blödde. Jag hade ju hört att det skulle blöda mycket, men jag hade nog inte förstått att det skulle vara som en fors! Dessutom var blodet verkligen som riktigt blod, jag hade föreställt mig att det skulle vara mer som mensblod som är ganska tjockt och slajmigt, men det här var verkligen rinnande som vanligt blod, typ som vatten.
När E kom hem ställde jag mig i duschen för att skölja bort det värsta. Jag insåg då hur mycket det kom eftersom vattnet hela tiden återigen färgades rött. Tillslut bad jag E att hämta en handduk som jag kunde ha under mig undertiden som jag torkade mig och satte fast bindan i trosorna. Hela handduken hade röda fläckar på sig efter det. Jag hann ha på mig den där bindan i ungefär 10 minuter innan jag höll på att blöda igenom och jag gick tillbaka och satte mig på toan igen. Där satt jag och blödde ett bra tag (klockan var nu strax efter 12). E började bli orolig för hur mycket jag egentligen skulle blöda och mest för hans skull så föreslog jag att han kanske skulle ringa till någon och fråga. Han försökte först med barnmorskan, men hon svarade inte, vilket jag inte var så förvånad över. Han ringde sedan till rådgivningssjuksköterskan som skulle ringa upp om en timme. Tillslut ringde han till akuten, bara för att fråga vad de trodde, problemet var bara att det var upptaget där! Tillslut kom han fram till akuten men då svarade de inte!
Ganska plötsligt började jag må dåligt, det började susa högt i öronen, jag såg suddigt, först blev jag varm, sedan kall. Jag kände hur jag höll på att försvinna bort, jag märkte att jag blev mer och mer frånvarande och höll på att förlora medvetandet. Det var då jag insåg att vi var tvungna att ringa 112. Jag var riktigt rädd, jag var faktiskt rädd att jag skulle förblöda och dö. Jag har aldrig varit så rädd förut i mitt liv tror jag. Jag ropade på E, jag kommer ihåg hur han dök upp i dörröppningen och jag såg på hans min att han visste att det var allvarligt (jag var tydligen likblek i ansiktet) han ringde 112 direkt. Jag kommer ihåg att han började prata med dem, att han sa vad som hänt och sedan började de ställa frågor, då blev jag lite rädd att de inte skulle skicka någon ambulans, att de liksom höll på att utreda hur allvarligt läget var. Så jag sa oroligt till E att "de måste skicka en ambulans" och han sa att de gjorde det. När han hade avslutat samtalet till 112 började jag känna mig lite bättre och det kändes riktigt bra att vi skulle få hjälp, jag visste att jag skulle vara i säkra händer. Jag kände mig till och med så bra att jag började tänka på andra, jag föreslog att E skulle röja bort de saker som fanns i hallen så att ambulansmännen kunde komma fram med båren.
När ambulansmännen kom fick jag syrgas och de frågade lite vad som hänt och så. En av ambulansmännen frågade om det hade kommit mer blod än det som var på handduken och i bindan, jag orkade inte säga mer än "ja", men det var ju bara en liten del av allt som kommit. De hämtade båren och vi fick åka ambulasn till sjukhuset. I ambulansen fick jag dropp och de tog pulsen. Blödningen hade avstannat lite nu så när vi kom fram till sjukhuset fick jag komma direkt till gynmottagningen. Där fick jag göra en gynekologisk undersökning, läkaren hittade mycket blodrester och han hittade också hinnrester som satt fast i livmodertappen som han petade ut (det gjorde lite ont). E höll på att svimma eftersom han tyckte att blodklumparna var så äckliga, men sedan fick han stå vid mitt huvud och slapp se någonting och då gick det bättre. Sist gjorde läkaren ett vaginalt ultraljud och konstaterade att det fanns lite rester av graviditeten kvar i livmodern så han sa att antingen fick jag göra en skrapning eller så fick jag ta tabletter som skulle hjälpa till att få ut det sista. Jag kände mig inte riktigt i stånd att ta ett sådant beslut just då men det verkade som att läkaren tyckte att tabletterna verkade bäst så då valde vi det. Jag fick livmodersammandragande tabletter som jag skulle ta tre gånger om dagen i tre dagar. Efter det fick vi åka hem. Det kändes som att de på gynmottagningen inte brydde sig så mycket om mitt allmäntillstånd, de kollade själva missfallet och sedan var de klara. Att jag nästan svimmat en timma tidigare brydde de sig inte om. Jag fick däremot en sköterska som var en liten ängel ;-) Hon var så omtänksam, berättade om vad som skulle hända, sa till oss att ta det lugnt och vara försiktiga och så vidare. Jag fick en binda som var ungefär som en blöja, men jag var ändå orolig för att blöda igenom så då fick jag två till av sköterskan. De tyckte först att vi skulle ta bussen hem, men det tyckte inte vi var en så bra idé eftersom jag fortfarande var ganska svag och dessutom blödde väldigt mycket. Vad gör man om man blöder igenom binda, trosor och byxor på en lokalbuss!? Jag hade kommit in med ambulans en timma tidigare, men det verkade de inte bry sig så mycket om. E ordnade i alla fall så att vi fick sjuktaxi hem. Han hade dessutom kommit ihåg att ta med byxor, skor och jacka till mig, jag lämnade nämligen lägenheten i trosor, bh och linne.
Jag klädde på mig och vi gick ner till sjukhusrestaurangen eftersom klockan var efter två och vi inte hade ätit något sedan frukost. När vi skulle gå där ifrån och jag reste mig upp kände jag hur det började rinna längs benet. Vi skyndade oss till toaletten där det kom en till fors med blod och en del klumpar. På 45 minuter hade jag blött igenom "blöj-bindan". Som tur var hade inte blodet gått igenom byxorna. Tillslut fick vi komma hem, jag mådde ganska bra men var chockad och skakad. Den här händelsen skrämde mig och E ordentligt. Jag hade svårt att sova den kvällen, allt som hade hänt snurrade runt, runt i huvudet. Det var en riktigt omvälvande dag.
När E kom hem ställde jag mig i duschen för att skölja bort det värsta. Jag insåg då hur mycket det kom eftersom vattnet hela tiden återigen färgades rött. Tillslut bad jag E att hämta en handduk som jag kunde ha under mig undertiden som jag torkade mig och satte fast bindan i trosorna. Hela handduken hade röda fläckar på sig efter det. Jag hann ha på mig den där bindan i ungefär 10 minuter innan jag höll på att blöda igenom och jag gick tillbaka och satte mig på toan igen. Där satt jag och blödde ett bra tag (klockan var nu strax efter 12). E började bli orolig för hur mycket jag egentligen skulle blöda och mest för hans skull så föreslog jag att han kanske skulle ringa till någon och fråga. Han försökte först med barnmorskan, men hon svarade inte, vilket jag inte var så förvånad över. Han ringde sedan till rådgivningssjuksköterskan som skulle ringa upp om en timme. Tillslut ringde han till akuten, bara för att fråga vad de trodde, problemet var bara att det var upptaget där! Tillslut kom han fram till akuten men då svarade de inte!
Ganska plötsligt började jag må dåligt, det började susa högt i öronen, jag såg suddigt, först blev jag varm, sedan kall. Jag kände hur jag höll på att försvinna bort, jag märkte att jag blev mer och mer frånvarande och höll på att förlora medvetandet. Det var då jag insåg att vi var tvungna att ringa 112. Jag var riktigt rädd, jag var faktiskt rädd att jag skulle förblöda och dö. Jag har aldrig varit så rädd förut i mitt liv tror jag. Jag ropade på E, jag kommer ihåg hur han dök upp i dörröppningen och jag såg på hans min att han visste att det var allvarligt (jag var tydligen likblek i ansiktet) han ringde 112 direkt. Jag kommer ihåg att han började prata med dem, att han sa vad som hänt och sedan började de ställa frågor, då blev jag lite rädd att de inte skulle skicka någon ambulans, att de liksom höll på att utreda hur allvarligt läget var. Så jag sa oroligt till E att "de måste skicka en ambulans" och han sa att de gjorde det. När han hade avslutat samtalet till 112 började jag känna mig lite bättre och det kändes riktigt bra att vi skulle få hjälp, jag visste att jag skulle vara i säkra händer. Jag kände mig till och med så bra att jag började tänka på andra, jag föreslog att E skulle röja bort de saker som fanns i hallen så att ambulansmännen kunde komma fram med båren.
När ambulansmännen kom fick jag syrgas och de frågade lite vad som hänt och så. En av ambulansmännen frågade om det hade kommit mer blod än det som var på handduken och i bindan, jag orkade inte säga mer än "ja", men det var ju bara en liten del av allt som kommit. De hämtade båren och vi fick åka ambulasn till sjukhuset. I ambulansen fick jag dropp och de tog pulsen. Blödningen hade avstannat lite nu så när vi kom fram till sjukhuset fick jag komma direkt till gynmottagningen. Där fick jag göra en gynekologisk undersökning, läkaren hittade mycket blodrester och han hittade också hinnrester som satt fast i livmodertappen som han petade ut (det gjorde lite ont). E höll på att svimma eftersom han tyckte att blodklumparna var så äckliga, men sedan fick han stå vid mitt huvud och slapp se någonting och då gick det bättre. Sist gjorde läkaren ett vaginalt ultraljud och konstaterade att det fanns lite rester av graviditeten kvar i livmodern så han sa att antingen fick jag göra en skrapning eller så fick jag ta tabletter som skulle hjälpa till att få ut det sista. Jag kände mig inte riktigt i stånd att ta ett sådant beslut just då men det verkade som att läkaren tyckte att tabletterna verkade bäst så då valde vi det. Jag fick livmodersammandragande tabletter som jag skulle ta tre gånger om dagen i tre dagar. Efter det fick vi åka hem. Det kändes som att de på gynmottagningen inte brydde sig så mycket om mitt allmäntillstånd, de kollade själva missfallet och sedan var de klara. Att jag nästan svimmat en timma tidigare brydde de sig inte om. Jag fick däremot en sköterska som var en liten ängel ;-) Hon var så omtänksam, berättade om vad som skulle hända, sa till oss att ta det lugnt och vara försiktiga och så vidare. Jag fick en binda som var ungefär som en blöja, men jag var ändå orolig för att blöda igenom så då fick jag två till av sköterskan. De tyckte först att vi skulle ta bussen hem, men det tyckte inte vi var en så bra idé eftersom jag fortfarande var ganska svag och dessutom blödde väldigt mycket. Vad gör man om man blöder igenom binda, trosor och byxor på en lokalbuss!? Jag hade kommit in med ambulans en timma tidigare, men det verkade de inte bry sig så mycket om. E ordnade i alla fall så att vi fick sjuktaxi hem. Han hade dessutom kommit ihåg att ta med byxor, skor och jacka till mig, jag lämnade nämligen lägenheten i trosor, bh och linne.
Jag klädde på mig och vi gick ner till sjukhusrestaurangen eftersom klockan var efter två och vi inte hade ätit något sedan frukost. När vi skulle gå där ifrån och jag reste mig upp kände jag hur det började rinna längs benet. Vi skyndade oss till toaletten där det kom en till fors med blod och en del klumpar. På 45 minuter hade jag blött igenom "blöj-bindan". Som tur var hade inte blodet gått igenom byxorna. Tillslut fick vi komma hem, jag mådde ganska bra men var chockad och skakad. Den här händelsen skrämde mig och E ordentligt. Jag hade svårt att sova den kvällen, allt som hade hänt snurrade runt, runt i huvudet. Det var en riktigt omvälvande dag.
Kommentarer
Trackback
