Mitt liv, Nytt liv

I veckan ska jag fira. Antingen är jag gravid och då ska jag självklart fira det. Eller så är jag inte gravid och i sådana fall är det första gången jag har haft oskyddat sex utan att vara skengravid, och det ska absolut firas. De har försvunnit alla de där tankarna. Jag är lugn. Antingen är jag gravid, eller så är jag inte det. Det spelar egentligen inte så stor roll och det kommer ju att visa sig om en vecka i alla fall, oavsett hur mycket jag tänker, funderar och analyserar. Så det så!

Efter missfallet räknade jag dagarna, veckorna precis som jag gjorde när jag var gravid. Varje torsdag som jag skulle gått in i ny vecka tänkte jag på vilken vecka jag skulle varit i. Jag tänkte på hur tjock jag skulle varit, om det skulle synas och så. Ända tills nu. Jag har tappat bort veckorna, jag vet ju ungefär hur långt gången jag skulle varit, men jag kan inte svara på om det är vecka si eller så som jag skulle ha gått in i på torsdag. Jag har tappat räkningen och det är jag glad för. Det betyder att jag har släppt det lite, att jag accepterar bättre att jag inte är gravid. Och jag har faktiskt en ny tidräkning nu. Jag räknar dagarna i menscykeln istället, dag 27 idag tror jag, eller 28. Ingen mens än, men det är ju knappast så förvånande.

Jag har en ny tidräkning och ett nytt hopp...

Jag borde ha haft ägglossning någon gång förra veckan, mitt fertilitetsprogram som jag använder för att kolla mina flytningar säger att jag hade ÄL i måndags. Om jag hade det så blir det nog ingen bebis denna månaden eftersom det var dåligt med sex vid den tiden, eller egentligen dåligt med utlösningar ;-) Men oavsett det tror jag ändå inte att jag kommer bli gravid denna månaden, det känns inte som att kroppen är "med". Ibland tvivlar jag på att jag hade Äl alls denna månaden. Samtidigt börjar tankarna komma krypande, förhoppningarna. Det kan ju bli någonting, rent logiskt är det klart att det finns en chans att jag blivit gravid. Jag försöker slå bort dem, inte tänka på det, men det är så svårt. Så kommer tankarna om hur lång tid det är kvar, om jag hade ÄL förra måndagen är det bara en vecka kvar tills jag ska ha mens, bara en vecka kvar tills jag kanske vet. Samtidigt så vet jag att min menscykel i pricnip aldrig varit så kort. Förutom förra månaden då, men då var allt väldigt märkligt. Jag vet att det inte är lönt, att det rent av är idiotiskt att förvänta sig att jag ska få mens då. Jag vet ju att jag måste ställa in mig på att jag har minst 30 dagars cykel och kommer jag över 33 dagar, då kanske man kan börja fundera. Jag vet ju det. Ändå kommer tankarna, bara en vecka kvar...

Jag vet att längtan och väntan bara kommer att bli värre om jag tror att jag ska få mens om en vecka, varje dag som passerar efter det utan mens kommer förhoppningarna stiga, tillslut kommer jag vara helt övertygad, jag är gravid. Och sedan dyker mensen upp i alla fall, precis den tid som den brukar göra varje månad. Och så blir jag så besviken.

Det var ju såhär jag inte skulle ha det, det knäppa är att jag vill ju inte ens bli gravid den här månaden, egentligen. Egentligen passar det mycket bättre nästa månad, rent logiskt. Men känslorna säger något annat... Känslomässigt vill jag bli gravid lika mycket varje månad och tror att jag är gravid lika mycket varje månad oavsett alla andra omständigheter. Jag önskar att mitt förnuft kunde övertala känslorna, men det fungerar inte riktigt så...

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article6936192.ab

Demi Moore och Ashton Kutcher vill ha barn, det var väl roligt för dem! Eller? Problemet är ju det att Demi Moore är 47 år. Är man (som kvinna) mellan 45-49 har man 5 % chans att bli gravid på ett år. Är man över 50 har man 0 % chans. Och ändå står det inte ett ord om att "vi får se om det går" eller "man kan ju hoppas" eller "chansen är inte så stor". De vill ha barn och de flesta som läser det ser säkert inte något problem i det. Grejen är den att Demi Moore och Ashton Kutcher har pengar, mycket pengar. Så de betalar för några IVF-behandlingar och sedan har de säkert sitt barn, men vi vanliga dödliga får aldrig veta hur det gick till. Utan alla tror att "Demi Moore fick ju barn när hon var 47, så varför skulle inte jag kunna få det när jag är 35, eller 40, eller 45?"

Jag är trött på att folk tror att det är skitenkelt att "skaffa barn". Jag är trött på att alla sjärnor gör allt de kan för att hålla myten vid liv genom att skaffa barn oavsett ålder. Jag är trött på att ingen talat om för folk att det inte är så enkelt som man tror! Det skulle spara samhället mycket pengar om människor visste lite mer om fertilitet och ålder...

Källa

Jag verkar reagera med finnar på alla sorters hormonförändringar. Jag fick massor med finnar när jag började med p-piller, när jag slutade med p-piller, när jag blev gravid och nu när jag slutade vara gravid. Först får jag små prickar eller knottror över typ hela kroppen som sedan går över till varfyllda och äckliga finnar lite här och var, tex. i pannan, runt näsan, på hela bröstkorgen och på axlarna. De verkar hålla i sig ett bra tag också, en månad eller sådär. Jag har fortfarande kvar typ som ärr eller märken från de finnar jag hade mellan brsöten när jag var gravid :-( Jaja, finn-explosion är sådant man får stå ut med om man vill bli gravid, och det vill jag ju!

Ja, idag har jag tagit världens mest ospännande graviditetstest. Jag vet ju att jag inte är gravid ;-) Men det är bra att ta ett så man vet att kroppen slutat producera graviditetshormoner. Då vet man också sedan om man får ett nytt plus att det beror på en ny graviditet och inte den gamla. Nu visade testet negativt och det var ju skönt (haha, så har jag aldrig tänkt förut).

Det fick mig att tänka på det senaste testet jag tog, hur nervös och pirrig jag var då och hur chockad och glad jag blev när jag såg vad det visade. Nu när jag tänker på det så kan jag nog säga att det är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Jag blev sådär glad så att jag inte visste vad jag gjorde och tappade talförmågan. Det var trevligt :-) Jag hoppas att jag får uppleva det ganska snart igen...

Jag blöder nu igen och jag har gjort det i en och en halv vecka nu. Jag tror nog att det är mens, men det som gör mig så förvirrad är att den inte alls är som vanligt. Jag hade ingen mensvärk, den har varit väldigt sprasam hela tiden, men den har hållt på i så länge nu och fortfarande kommer det färskt blod och klumpar ibland, det brukar ju komma i början. Vi har i alla fall slutet skydda oss :-) Egentligen passar det inte så bra om jag skulle bli gravid nu men vi kan ändå inte låta bli att försöka. Jag vet ju att om jag blir gravid så kommer vi bli jätteglada och då kommer vi finna oss i att anpassa oss till bebisens leveransdatum utan problem :-) Dessutom tror jag inte att jag kommer bli gravid nu, det verkar ju ta ett tag för oss och kroppen verkar ju inte riktigt återställd än med tanke på den mystiska mens den åstadkommer just nu. Jag tror att det tog ett bra tag för min kropp att återhämta sig när jag hade ätit p-piller också, jag hade ju mens som vanligt, men jag tror inte att jag hade ägglossning förrän tredje cykeln efter att jag slutade. Jaja, tiden får utvisa hur det blir helt enkelt...

Våra framtidsplaner lyder som så att vi ska vänta en mens och därefter ska vi försöka igen och så ska vi fortsätta tills vi lyckas :-) Barnet kommer då förhoppningsvis komma efter att jag är klar med min utbildning dvs. i januari 2011. Sedan blir E klar i juni och då är det möjligt att vi flyttar söderut av många orsaker.

Vi har redan börjat äta vitamintabletter (eller jag har egentligen aldrig slutat). Jag mest för folsyrans skull och E för folsyra och zink, som ska vara bra för spermierna. Jag ska också efter nästa mens börja kolla mitt sekret så att vi vet ungefär när jag har ägglossning. Jag tror också att jag ska börja med rosenrot så småningom, men jag gör det kanske i nästa cykel, för det är bättre för oss om bebisen kommer då.

Jag har ärligt talat inte så höga förväntingar, nu för tiden vet jag ju att det kan ta några månader innan det händer något. Som jag känner nu så kör vi mest bara på och så ser vi när jag blir gravid, men det där kan ju fort ändras. Känner jag mig själv rätt så finns det en viss risk för att jag blir hysterisk runt det hela och blir otroligt besviken varje gång mensen dyker upp, men jag hoppas att det inte blir så...

Det går framåt det här. Jag har bra perioder och jag har dåliga. Ibland är jag glad och lycklig och allt är som vanligt, ibland så blir jag väldigt ledsen för i stort sätt ingenting. Men jag tror att den värsta känsligheten har gått över. Ibland händer det saker eller så tänker jag på saker som gör att det blir extra tungt. Som ett exempel fick några som vi känner barn förra veckan, det är ju förstås roligt för dem, men det gör ont i mig när jag tänker på att vi trodde och hoppades när vi upptäckte att de skulle få barn att vi skulle få barn några månader efter dem. Vi skulle bli föräldrar nästan samtidigt, i alla fall samma år. Nu har de fått sitt barn och jag är inte ens gravid. Igår träffade vi några andra vänner som vi inte brukar träffa så ofta, det var såklart jätteroligt, men jag kunde inte låta bli att tänka på hur det hade varit om jag fortfarande hade varit gravid. Då hade vi kunnat berätta det för dem, allt hade varit så annorlunda då.

Andra saker som gör mig ledsen är att det är åtta månader sedan vi började försöka. Om vi hade lyckats direkt hade vi blivit föräldrar nästa månad. Om jag fortfarande hade varit gravid hade jag varit i vecka 16 nu, nästan 17. Om inte, om inte, om inte...

Ibland tänker jag att det är orättvist, vissa blir gravida direkt, vissa har det så otroligt lätt och jag vet att det finns de som har det mycket svårare och jobbigare än vad vi har. Men jag är ändå avundsjuk på alla de som har det mycket lättare än vad vi har. Tänk de som har fått tre friska barn utan att ha haft ett enda missfall. De vet inte hur lyckligt lottade de är. Varför kan det inte vara så för oss också?

Jag blir så arg på alla som pratar om att bli gravid som om det är den enklaste saken i världen. Jag blir arg på alla som klagar på sina barn och som tycker att det är så jobbigt att ha barn och få ihop "livspusslet". Varför skaffar de barn då? Jag blir så arg på alla som väntar med att skaffa barn tills de blir gammla och tar för givet att de ska bli gravida precis när det passar dem (när de närmar sig 40). Kort sagt blir jag arg på alla som inte har vett nog att vara tacksamma för den otroliga gåva det är att få ett friskt och livs levande barn.