Mitt liv, Nytt liv

Jag borde ha haft ägglossning någon gång förra veckan, mitt fertilitetsprogram som jag använder för att kolla mina flytningar säger att jag hade ÄL i måndags. Om jag hade det så blir det nog ingen bebis denna månaden eftersom det var dåligt med sex vid den tiden, eller egentligen dåligt med utlösningar ;-) Men oavsett det tror jag ändå inte att jag kommer bli gravid denna månaden, det känns inte som att kroppen är "med". Ibland tvivlar jag på att jag hade Äl alls denna månaden. Samtidigt börjar tankarna komma krypande, förhoppningarna. Det kan ju bli någonting, rent logiskt är det klart att det finns en chans att jag blivit gravid. Jag försöker slå bort dem, inte tänka på det, men det är så svårt. Så kommer tankarna om hur lång tid det är kvar, om jag hade ÄL förra måndagen är det bara en vecka kvar tills jag ska ha mens, bara en vecka kvar tills jag kanske vet. Samtidigt så vet jag att min menscykel i pricnip aldrig varit så kort. Förutom förra månaden då, men då var allt väldigt märkligt. Jag vet att det inte är lönt, att det rent av är idiotiskt att förvänta sig att jag ska få mens då. Jag vet ju att jag måste ställa in mig på att jag har minst 30 dagars cykel och kommer jag över 33 dagar, då kanske man kan börja fundera. Jag vet ju det. Ändå kommer tankarna, bara en vecka kvar...

Jag vet att längtan och väntan bara kommer att bli värre om jag tror att jag ska få mens om en vecka, varje dag som passerar efter det utan mens kommer förhoppningarna stiga, tillslut kommer jag vara helt övertygad, jag är gravid. Och sedan dyker mensen upp i alla fall, precis den tid som den brukar göra varje månad. Och så blir jag så besviken.

Det var ju såhär jag inte skulle ha det, det knäppa är att jag vill ju inte ens bli gravid den här månaden, egentligen. Egentligen passar det mycket bättre nästa månad, rent logiskt. Men känslorna säger något annat... Känslomässigt vill jag bli gravid lika mycket varje månad och tror att jag är gravid lika mycket varje månad oavsett alla andra omständigheter. Jag önskar att mitt förnuft kunde övertala känslorna, men det fungerar inte riktigt så...