Om inte...
Det går framåt det här. Jag har bra perioder och jag har dåliga. Ibland är jag glad och lycklig och allt är som vanligt, ibland så blir jag väldigt ledsen för i stort sätt ingenting. Men jag tror att den värsta känsligheten har gått över. Ibland händer det saker eller så tänker jag på saker som gör att det blir extra tungt. Som ett exempel fick några som vi känner barn förra veckan, det är ju förstås roligt för dem, men det gör ont i mig när jag tänker på att vi trodde och hoppades när vi upptäckte att de skulle få barn att vi skulle få barn några månader efter dem. Vi skulle bli föräldrar nästan samtidigt, i alla fall samma år. Nu har de fått sitt barn och jag är inte ens gravid. Igår träffade vi några andra vänner som vi inte brukar träffa så ofta, det var såklart jätteroligt, men jag kunde inte låta bli att tänka på hur det hade varit om jag fortfarande hade varit gravid. Då hade vi kunnat berätta det för dem, allt hade varit så annorlunda då.
Andra saker som gör mig ledsen är att det är åtta månader sedan vi började försöka. Om vi hade lyckats direkt hade vi blivit föräldrar nästa månad. Om jag fortfarande hade varit gravid hade jag varit i vecka 16 nu, nästan 17. Om inte, om inte, om inte...
Ibland tänker jag att det är orättvist, vissa blir gravida direkt, vissa har det så otroligt lätt och jag vet att det finns de som har det mycket svårare och jobbigare än vad vi har. Men jag är ändå avundsjuk på alla de som har det mycket lättare än vad vi har. Tänk de som har fått tre friska barn utan att ha haft ett enda missfall. De vet inte hur lyckligt lottade de är. Varför kan det inte vara så för oss också?
Jag blir så arg på alla som pratar om att bli gravid som om det är den enklaste saken i världen. Jag blir arg på alla som klagar på sina barn och som tycker att det är så jobbigt att ha barn och få ihop "livspusslet". Varför skaffar de barn då? Jag blir så arg på alla som väntar med att skaffa barn tills de blir gammla och tar för givet att de ska bli gravida precis när det passar dem (när de närmar sig 40). Kort sagt blir jag arg på alla som inte har vett nog att vara tacksamma för den otroliga gåva det är att få ett friskt och livs levande barn.
Andra saker som gör mig ledsen är att det är åtta månader sedan vi började försöka. Om vi hade lyckats direkt hade vi blivit föräldrar nästa månad. Om jag fortfarande hade varit gravid hade jag varit i vecka 16 nu, nästan 17. Om inte, om inte, om inte...
Ibland tänker jag att det är orättvist, vissa blir gravida direkt, vissa har det så otroligt lätt och jag vet att det finns de som har det mycket svårare och jobbigare än vad vi har. Men jag är ändå avundsjuk på alla de som har det mycket lättare än vad vi har. Tänk de som har fått tre friska barn utan att ha haft ett enda missfall. De vet inte hur lyckligt lottade de är. Varför kan det inte vara så för oss också?
Jag blir så arg på alla som pratar om att bli gravid som om det är den enklaste saken i världen. Jag blir arg på alla som klagar på sina barn och som tycker att det är så jobbigt att ha barn och få ihop "livspusslet". Varför skaffar de barn då? Jag blir så arg på alla som väntar med att skaffa barn tills de blir gammla och tar för givet att de ska bli gravida precis när det passar dem (när de närmar sig 40). Kort sagt blir jag arg på alla som inte har vett nog att vara tacksamma för den otroliga gåva det är att få ett friskt och livs levande barn.
Kommentarer
Trackback
