Fertilitet alltså...
Det är sådana här uppdateringar man inte vill göra, någonsin. Det är väl därför jag skjutit upp det så länge. Jag fick mens förra veckan. Så nu blir det tredje gången gillt. Det känns som att vi hållit på i en evighet, ett halvår, minst! Det går så långsamt, kunde man inte få ett försök i veckan åtminstone, eller ett om dagen? All denna väntan och längtan och framförallt ovissheten gör mig galen. Jag vill VETA! List-människa som jag är tänkta jag göra två nu:
Negativt:
Nu ska vi i alla fall dra igång det tunga artilleriet ;-) Jag har ätit multivitamintabletter med extra folsyra i en evighet och mannen köpte också sådana för några veckor sedan. Tyvärr hann han bara äta ett par innan jag hade ägglossning så det hjälpte nog inte så värst mycket då. Undersökningar har i alla fall visat att män som äter folsyra och zink har bättre och piggare spermier. Om vi inte blir gravida nu ska jag nog köpa tabletter med bara folsyra och zink som han ska få äta också, för det är egentligen lite för lite i de där multivitamintabletterna tror jag. Jag har köpt ägglossningstest som jag ska börja använda också, så vi slipper ha sex varannan dag, det kan vara lite jobbigt om man inte har lust. Fast det blir ju lite krångligt nu när vi ska ha nattgäster precis under den fertila tiden :-( men å andra sidan är det extra bra att veta när man har ägglossning då, så att man slipper ha sex hela tiden när man har gäster ;-) Jag har beställt billig rosenrot också, som ska öka fertiliteten, men den verkar inte dyka upp så jag får väl försöka med den nästa månad istället, om det inte blir något nu. Jag läste förresten om att man ska dricka grapefruktjuice för att det ska göra sekretet tunnare så att det är lättare för spermierna att simma i. Ja, mycket saker får man höra, det får väl bli nästa månad det också.
Negativt:
- Ingen bebis! :-(
- Nästa ägglossning mitt i tentaperiod och nattgäster
- Kortare tid till nästa försök
- Mensen tycks vara igång ordentligt efter p-pillerstoppet
- Ingen mensvärk
- Jag hann inte leta gravidsymptom eftersom menscykeln var så kort
- Jag hade rätt angående funderingar om tidig ägglossning
Nu ska vi i alla fall dra igång det tunga artilleriet ;-) Jag har ätit multivitamintabletter med extra folsyra i en evighet och mannen köpte också sådana för några veckor sedan. Tyvärr hann han bara äta ett par innan jag hade ägglossning så det hjälpte nog inte så värst mycket då. Undersökningar har i alla fall visat att män som äter folsyra och zink har bättre och piggare spermier. Om vi inte blir gravida nu ska jag nog köpa tabletter med bara folsyra och zink som han ska få äta också, för det är egentligen lite för lite i de där multivitamintabletterna tror jag. Jag har köpt ägglossningstest som jag ska börja använda också, så vi slipper ha sex varannan dag, det kan vara lite jobbigt om man inte har lust. Fast det blir ju lite krångligt nu när vi ska ha nattgäster precis under den fertila tiden :-( men å andra sidan är det extra bra att veta när man har ägglossning då, så att man slipper ha sex hela tiden när man har gäster ;-) Jag har beställt billig rosenrot också, som ska öka fertiliteten, men den verkar inte dyka upp så jag får väl försöka med den nästa månad istället, om det inte blir något nu. Jag läste förresten om att man ska dricka grapefruktjuice för att det ska göra sekretet tunnare så att det är lättare för spermierna att simma i. Ja, mycket saker får man höra, det får väl bli nästa månad det också.
Bebislängtan
När vi var på Maxi och handlade idag såg vi en liten yttepytte bebis, ni vet en sådan där som kom till världen för bara någon, kanske några, veckor sedan. Den var så sjukt söt! Jag och min man bara tittade på varandra och log. Jag vill också ha en sådan...
Barnvagnar
Jag är en barnvagnsnörd! Det började för drygt ett år sedan tror jag, jag började kolla på babygrejer och framför allt barnvagnar. Ända sedan dess har jag i stort sett dagligen kollat på blocket på olika barnvagnar och hittat en massa varianter, jag har tittat på hemsidor om alla möjliga vagnar och jag har läst på familjeliv och andra ställen vad folk tycker om dem. Självklart har det största syftet varit att hitta en vagn som passar oss som vi kan ha när vi får ett barn. Men intresset har vuxit och nu har jag koll på de flesta vagnar, även de som jag inte kan tänka mig att ha. Jag har också fått lite udda kunskaper, jag vet tex. namn på i pricnip alla barnvagnar jag ser på stan, jag kan färgers rätta benämning på vagnar, jag vet vad de väger och vilka mått de har. Jag är helt enkelt en barnvagnsnörd! Trots att jag själv inte äger en ända vagn, för så långt kan jag faktiskt inte gå. Men den dagen jag får köpa en vagn, då kommer jag att vara lycklig.
Jag har funderat på så många olika vagnar, men jag har alltid kommit tillbaka till samma vagn, så en sådan måste vi helt enkelt bara ha när vi får ett barn. Vagnen är Emmaljunga City Cross. Den ser ut såhär:
Några av de andra vagnarna jag har funderat på är, Mutsy Urban Rider:
Jag har funderat på så många olika vagnar, men jag har alltid kommit tillbaka till samma vagn, så en sådan måste vi helt enkelt bara ha när vi får ett barn. Vagnen är Emmaljunga City Cross. Den ser ut såhär:
Denna färg heter Pro Lime och är en -09:a. Till den kan man också köpa en Citykorg, det vill säga en liggdel. Denna färg heter Pro Forest och har funnits från -08 års modell.
Några av de andra vagnarna jag har funderat på är, Mutsy Urban Rider:
Den har ett unikt underrede som gör att de bakre hjulen är svängbara. Man kan också låsa fast den så att den blir precis som en vanlig fyrhjulig vagn. Tyvärr finns denna bara att köpa på något enstaka ställe i Sverige och den är ännu dyrare än City crossen. Dessutom är det osäkert hur väl den klarar av den svenska vintern, den är inte alls lika ombonad som Emmaljungan.
En annan vagn som jag tycker verkar bra är Babytravel Amsterdam (eller jogger som den hette förut).
Denna är riktigt billig och det finns också en liggdel att köpa till, nackdelen är att sittdelen bara går att ha framåtvänd, dessutom är den ganska bred.
Men än så länge är det alltså Emmaljunga City Cross som jag vill ha, kanske kompletterar vi med en lättare vagn med svängbara hjul att ha på sommaren och på resa. Men vi får se, först ska vi se om vi får något barn... :-)
Vill du ha barn med mig?
Så heter en bok av Åsa Jinder som jag läste ut idag. Den handlar så klart om några som försöker skaffa barn. Jag tänker berätta hur den slutar så om du inte vill veta kan de sluta läsa.
Jag kände igen mig väldigt mycket i deras försök i början. Hur mensen kom och hur besvikna de blev. Sedan upplever de något som jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva. Hur månaderna går och blir till ett år och hur det fortfarande inte hänt något. Hur de slängs mellan hopp och förtvivlan, hur ensamma de är i sin sorg. Tillslut blir de utredda och man konstaterar att det inte är något fel på dem. Det ger dem hopp. Själv är jag lite rädd för att få det beskedet. Om det någon gång kommer till den stunden skulle jag helst vilja veta vad som är fel. Om det finns hopp eller om det inte gör det, vad som är fel och vad man kan göra åt det. Jag är mer rädd för att det ska visa sig att allt är normalt, då skulle jag bara få ännu mer frågor. Om allt är normalt, varför fungerar det inte? Jag skulle visserligen bli helt förkrossad om jag fick beskedet att vi inte kunde få barn alls. Men då får jag i alla fall ett svar.
Huvudpersonerna i boken bestämmer sig i alla fall för att genomgå en insemination, men det fungerar inte heller. De gör en till insemination och inte heller den fungerar. Slutligen bestämmer de sig för att göra en provrörsbefruktning. Boken slutar med att inte heller det fungerar och de ger upp.
Den här boken gjorde mycket med mig. Jag har alltid varit rädd för att inte kunna få barn, men jag har ändå alltid tänkt att jag nog kan det. Vi har statistiken med oss. Men när jag fick mens förra månaden så insåg jag att det kanske inte var så lätt. Jag visste förstås att det kan ta lång tid att bli med barn. Men jag visste också att relativt många blir gravida på första försöket så jag trodde helt enkelt att vi skulle vara en av dem. Varför skulle det ta lång tid för OSS? Efter att ha läst den här boken har jag ännu mer insett att man verkligen inte ska ta fertiliteten för given. Jag inser mer och mer att vi kanske inte får något barn nästa sommar, så som vi har tänkt. Vi kanske inte ens för barn nästa år, vi kanske ALDRIG för något barn. Den tanken skrämmer mig så otroligt mycket. Samtidigt vet jag att väldigt många blir gravida på de första tre försöken och jag hoppas innerligt att vi tillhör dem.
Om man aldrig försökt göra barn inser man nog inte vilken påfrestning det är. Jag är så van vid att allt i min kropp fungerar som det ska och gör det inte det går man till doktorn och får medicin och så blir allt bra. Babyverkstaden fungerar inte alls på det sättet. Här får man utstå dagar, veckor, månader och kanske år av ovisshet. Man vet inte när man kommer få barn, man vet inte ens om man kommer få barn.
Huvudpersonen i boken reflekterar över att hela hennes liv handlat om att försöka undvika att bli gravid. Men ingen hade berättat för henne att det inte var så självklart att man kunde bli gravid. Jag känner samma sak. Jag har varit noggrann och skyddat mig och när jag någon gång glömt ett p-piller har jag varit orolig för att bli gravid. Så fort man glömt ett piller kan man bli gravid står det i bipacksedeln. Nu har jag inte tagit ett p-piller på över två månader och jag är fortfarande inte gravid.
Åldern för en förstagångsmamma har ökat otroligt mycket de senaste 20-30 åren. Vi ser mammor som är över 40 och ibland ända upp mot 60 (!) när de får barn. Vad ingen pratar om är att fler och fler behöver hjälp med att få barn. Fertiliteten börjar sjunka redan vid 20-årsåldern och sjunker drastiskt vid 35-årsåldern. Efter 35 är det bara hälften av alla kvinnor som kan få barn. Varför är det ingen som berättar de historierna?
Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska ha barn på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis får vi ett inom en snar framtid. Blir det inte så så ska jag göra allt för att få ett barn. Och är det så att jag eller min man är steril då kan jag tänka mig att adoptera, eller kanske vara fosterförälder. Det är så viktigt för mig att bli mamma så på något sätt ska jag bli det och jag ska inte ge upp!
Jag kände igen mig väldigt mycket i deras försök i början. Hur mensen kom och hur besvikna de blev. Sedan upplever de något som jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva. Hur månaderna går och blir till ett år och hur det fortfarande inte hänt något. Hur de slängs mellan hopp och förtvivlan, hur ensamma de är i sin sorg. Tillslut blir de utredda och man konstaterar att det inte är något fel på dem. Det ger dem hopp. Själv är jag lite rädd för att få det beskedet. Om det någon gång kommer till den stunden skulle jag helst vilja veta vad som är fel. Om det finns hopp eller om det inte gör det, vad som är fel och vad man kan göra åt det. Jag är mer rädd för att det ska visa sig att allt är normalt, då skulle jag bara få ännu mer frågor. Om allt är normalt, varför fungerar det inte? Jag skulle visserligen bli helt förkrossad om jag fick beskedet att vi inte kunde få barn alls. Men då får jag i alla fall ett svar.
Huvudpersonerna i boken bestämmer sig i alla fall för att genomgå en insemination, men det fungerar inte heller. De gör en till insemination och inte heller den fungerar. Slutligen bestämmer de sig för att göra en provrörsbefruktning. Boken slutar med att inte heller det fungerar och de ger upp.
Den här boken gjorde mycket med mig. Jag har alltid varit rädd för att inte kunna få barn, men jag har ändå alltid tänkt att jag nog kan det. Vi har statistiken med oss. Men när jag fick mens förra månaden så insåg jag att det kanske inte var så lätt. Jag visste förstås att det kan ta lång tid att bli med barn. Men jag visste också att relativt många blir gravida på första försöket så jag trodde helt enkelt att vi skulle vara en av dem. Varför skulle det ta lång tid för OSS? Efter att ha läst den här boken har jag ännu mer insett att man verkligen inte ska ta fertiliteten för given. Jag inser mer och mer att vi kanske inte får något barn nästa sommar, så som vi har tänkt. Vi kanske inte ens för barn nästa år, vi kanske ALDRIG för något barn. Den tanken skrämmer mig så otroligt mycket. Samtidigt vet jag att väldigt många blir gravida på de första tre försöken och jag hoppas innerligt att vi tillhör dem.
Om man aldrig försökt göra barn inser man nog inte vilken påfrestning det är. Jag är så van vid att allt i min kropp fungerar som det ska och gör det inte det går man till doktorn och får medicin och så blir allt bra. Babyverkstaden fungerar inte alls på det sättet. Här får man utstå dagar, veckor, månader och kanske år av ovisshet. Man vet inte när man kommer få barn, man vet inte ens om man kommer få barn.
Huvudpersonen i boken reflekterar över att hela hennes liv handlat om att försöka undvika att bli gravid. Men ingen hade berättat för henne att det inte var så självklart att man kunde bli gravid. Jag känner samma sak. Jag har varit noggrann och skyddat mig och när jag någon gång glömt ett p-piller har jag varit orolig för att bli gravid. Så fort man glömt ett piller kan man bli gravid står det i bipacksedeln. Nu har jag inte tagit ett p-piller på över två månader och jag är fortfarande inte gravid.
Åldern för en förstagångsmamma har ökat otroligt mycket de senaste 20-30 åren. Vi ser mammor som är över 40 och ibland ända upp mot 60 (!) när de får barn. Vad ingen pratar om är att fler och fler behöver hjälp med att få barn. Fertiliteten börjar sjunka redan vid 20-årsåldern och sjunker drastiskt vid 35-årsåldern. Efter 35 är det bara hälften av alla kvinnor som kan få barn. Varför är det ingen som berättar de historierna?
Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska ha barn på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis får vi ett inom en snar framtid. Blir det inte så så ska jag göra allt för att få ett barn. Och är det så att jag eller min man är steril då kan jag tänka mig att adoptera, eller kanske vara fosterförälder. Det är så viktigt för mig att bli mamma så på något sätt ska jag bli det och jag ska inte ge upp!
Välkommen!
Den här bloggen kommer handla om mitt och min mans försök och längtan efter att få ett barn. Min förhoppning är att den ganska snart kommer förvandlas till en gravidblogg och senare kanske en blogg om vårat barn.
Jag har startat den här bloggen, mest för att ha någonstans att skriva av mig. Jag har så mycket tankar och känslor och eftersom ingen vet om våra försök behöver jag någonstans att släppa ut mina tankar.
Vi är nu på försök två och jag väntar mens om drygt en vecka. Jag hoppas såklart inte att jag kommer få någon mens men jag har bestämt mig för att förvänta mig att jag kommer få mens för förra gången trodde jag verkligen att jag var gravid och jag blev så otroligt besviken när mensen kom. Jag har kommit fram till att jag mår bättre av att ställa in mig på att jag inte är gravid för annars letar jag symptom ända tills jag har övertygat mig själv om att det inte finns någon annan förklaring än att jag är gravid. Den riktiga förklaringen är att jag inbillat mig alltihopa att jag är skengravid, som det heter. Eller att alla mina symptom har helt naturliga förklaringar, bara det att jag inte brukar tänka på dem eftersom jag inte brukar fokusera så hårt på min kropps signaler.
Jag tänker så mycket på hur allt kommer bli när vi får ett barn, OM vi får ett barn. Vad kommer alla att tycka? Hur kommer det gå? Hur kommer jag vara som mamma? Kommer jag tycka att det är så underbart som jag tror att jag kommer tycka? Kommer jag bli uttråkad? Kommer jag att hitta vänner som också har barn, eller kommer jag vara lika ensam som jag är nu? Kan vi ens få barn? Och om vi kan det, när kommer det där barnet vilja komma till oss?
Jag har startat den här bloggen, mest för att ha någonstans att skriva av mig. Jag har så mycket tankar och känslor och eftersom ingen vet om våra försök behöver jag någonstans att släppa ut mina tankar.
Vi är nu på försök två och jag väntar mens om drygt en vecka. Jag hoppas såklart inte att jag kommer få någon mens men jag har bestämt mig för att förvänta mig att jag kommer få mens för förra gången trodde jag verkligen att jag var gravid och jag blev så otroligt besviken när mensen kom. Jag har kommit fram till att jag mår bättre av att ställa in mig på att jag inte är gravid för annars letar jag symptom ända tills jag har övertygat mig själv om att det inte finns någon annan förklaring än att jag är gravid. Den riktiga förklaringen är att jag inbillat mig alltihopa att jag är skengravid, som det heter. Eller att alla mina symptom har helt naturliga förklaringar, bara det att jag inte brukar tänka på dem eftersom jag inte brukar fokusera så hårt på min kropps signaler.
Jag tänker så mycket på hur allt kommer bli när vi får ett barn, OM vi får ett barn. Vad kommer alla att tycka? Hur kommer det gå? Hur kommer jag vara som mamma? Kommer jag tycka att det är så underbart som jag tror att jag kommer tycka? Kommer jag bli uttråkad? Kommer jag att hitta vänner som också har barn, eller kommer jag vara lika ensam som jag är nu? Kan vi ens få barn? Och om vi kan det, när kommer det där barnet vilja komma till oss?
