Vill du ha barn med mig?
Så heter en bok av Åsa Jinder som jag läste ut idag. Den handlar så klart om några som försöker skaffa barn. Jag tänker berätta hur den slutar så om du inte vill veta kan de sluta läsa.
Jag kände igen mig väldigt mycket i deras försök i början. Hur mensen kom och hur besvikna de blev. Sedan upplever de något som jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva. Hur månaderna går och blir till ett år och hur det fortfarande inte hänt något. Hur de slängs mellan hopp och förtvivlan, hur ensamma de är i sin sorg. Tillslut blir de utredda och man konstaterar att det inte är något fel på dem. Det ger dem hopp. Själv är jag lite rädd för att få det beskedet. Om det någon gång kommer till den stunden skulle jag helst vilja veta vad som är fel. Om det finns hopp eller om det inte gör det, vad som är fel och vad man kan göra åt det. Jag är mer rädd för att det ska visa sig att allt är normalt, då skulle jag bara få ännu mer frågor. Om allt är normalt, varför fungerar det inte? Jag skulle visserligen bli helt förkrossad om jag fick beskedet att vi inte kunde få barn alls. Men då får jag i alla fall ett svar.
Huvudpersonerna i boken bestämmer sig i alla fall för att genomgå en insemination, men det fungerar inte heller. De gör en till insemination och inte heller den fungerar. Slutligen bestämmer de sig för att göra en provrörsbefruktning. Boken slutar med att inte heller det fungerar och de ger upp.
Den här boken gjorde mycket med mig. Jag har alltid varit rädd för att inte kunna få barn, men jag har ändå alltid tänkt att jag nog kan det. Vi har statistiken med oss. Men när jag fick mens förra månaden så insåg jag att det kanske inte var så lätt. Jag visste förstås att det kan ta lång tid att bli med barn. Men jag visste också att relativt många blir gravida på första försöket så jag trodde helt enkelt att vi skulle vara en av dem. Varför skulle det ta lång tid för OSS? Efter att ha läst den här boken har jag ännu mer insett att man verkligen inte ska ta fertiliteten för given. Jag inser mer och mer att vi kanske inte får något barn nästa sommar, så som vi har tänkt. Vi kanske inte ens för barn nästa år, vi kanske ALDRIG för något barn. Den tanken skrämmer mig så otroligt mycket. Samtidigt vet jag att väldigt många blir gravida på de första tre försöken och jag hoppas innerligt att vi tillhör dem.
Om man aldrig försökt göra barn inser man nog inte vilken påfrestning det är. Jag är så van vid att allt i min kropp fungerar som det ska och gör det inte det går man till doktorn och får medicin och så blir allt bra. Babyverkstaden fungerar inte alls på det sättet. Här får man utstå dagar, veckor, månader och kanske år av ovisshet. Man vet inte när man kommer få barn, man vet inte ens om man kommer få barn.
Huvudpersonen i boken reflekterar över att hela hennes liv handlat om att försöka undvika att bli gravid. Men ingen hade berättat för henne att det inte var så självklart att man kunde bli gravid. Jag känner samma sak. Jag har varit noggrann och skyddat mig och när jag någon gång glömt ett p-piller har jag varit orolig för att bli gravid. Så fort man glömt ett piller kan man bli gravid står det i bipacksedeln. Nu har jag inte tagit ett p-piller på över två månader och jag är fortfarande inte gravid.
Åldern för en förstagångsmamma har ökat otroligt mycket de senaste 20-30 åren. Vi ser mammor som är över 40 och ibland ända upp mot 60 (!) när de får barn. Vad ingen pratar om är att fler och fler behöver hjälp med att få barn. Fertiliteten börjar sjunka redan vid 20-årsåldern och sjunker drastiskt vid 35-årsåldern. Efter 35 är det bara hälften av alla kvinnor som kan få barn. Varför är det ingen som berättar de historierna?
Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska ha barn på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis får vi ett inom en snar framtid. Blir det inte så så ska jag göra allt för att få ett barn. Och är det så att jag eller min man är steril då kan jag tänka mig att adoptera, eller kanske vara fosterförälder. Det är så viktigt för mig att bli mamma så på något sätt ska jag bli det och jag ska inte ge upp!
Jag kände igen mig väldigt mycket i deras försök i början. Hur mensen kom och hur besvikna de blev. Sedan upplever de något som jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva. Hur månaderna går och blir till ett år och hur det fortfarande inte hänt något. Hur de slängs mellan hopp och förtvivlan, hur ensamma de är i sin sorg. Tillslut blir de utredda och man konstaterar att det inte är något fel på dem. Det ger dem hopp. Själv är jag lite rädd för att få det beskedet. Om det någon gång kommer till den stunden skulle jag helst vilja veta vad som är fel. Om det finns hopp eller om det inte gör det, vad som är fel och vad man kan göra åt det. Jag är mer rädd för att det ska visa sig att allt är normalt, då skulle jag bara få ännu mer frågor. Om allt är normalt, varför fungerar det inte? Jag skulle visserligen bli helt förkrossad om jag fick beskedet att vi inte kunde få barn alls. Men då får jag i alla fall ett svar.
Huvudpersonerna i boken bestämmer sig i alla fall för att genomgå en insemination, men det fungerar inte heller. De gör en till insemination och inte heller den fungerar. Slutligen bestämmer de sig för att göra en provrörsbefruktning. Boken slutar med att inte heller det fungerar och de ger upp.
Den här boken gjorde mycket med mig. Jag har alltid varit rädd för att inte kunna få barn, men jag har ändå alltid tänkt att jag nog kan det. Vi har statistiken med oss. Men när jag fick mens förra månaden så insåg jag att det kanske inte var så lätt. Jag visste förstås att det kan ta lång tid att bli med barn. Men jag visste också att relativt många blir gravida på första försöket så jag trodde helt enkelt att vi skulle vara en av dem. Varför skulle det ta lång tid för OSS? Efter att ha läst den här boken har jag ännu mer insett att man verkligen inte ska ta fertiliteten för given. Jag inser mer och mer att vi kanske inte får något barn nästa sommar, så som vi har tänkt. Vi kanske inte ens för barn nästa år, vi kanske ALDRIG för något barn. Den tanken skrämmer mig så otroligt mycket. Samtidigt vet jag att väldigt många blir gravida på de första tre försöken och jag hoppas innerligt att vi tillhör dem.
Om man aldrig försökt göra barn inser man nog inte vilken påfrestning det är. Jag är så van vid att allt i min kropp fungerar som det ska och gör det inte det går man till doktorn och får medicin och så blir allt bra. Babyverkstaden fungerar inte alls på det sättet. Här får man utstå dagar, veckor, månader och kanske år av ovisshet. Man vet inte när man kommer få barn, man vet inte ens om man kommer få barn.
Huvudpersonen i boken reflekterar över att hela hennes liv handlat om att försöka undvika att bli gravid. Men ingen hade berättat för henne att det inte var så självklart att man kunde bli gravid. Jag känner samma sak. Jag har varit noggrann och skyddat mig och när jag någon gång glömt ett p-piller har jag varit orolig för att bli gravid. Så fort man glömt ett piller kan man bli gravid står det i bipacksedeln. Nu har jag inte tagit ett p-piller på över två månader och jag är fortfarande inte gravid.
Åldern för en förstagångsmamma har ökat otroligt mycket de senaste 20-30 åren. Vi ser mammor som är över 40 och ibland ända upp mot 60 (!) när de får barn. Vad ingen pratar om är att fler och fler behöver hjälp med att få barn. Fertiliteten börjar sjunka redan vid 20-årsåldern och sjunker drastiskt vid 35-årsåldern. Efter 35 är det bara hälften av alla kvinnor som kan få barn. Varför är det ingen som berättar de historierna?
Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska ha barn på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis får vi ett inom en snar framtid. Blir det inte så så ska jag göra allt för att få ett barn. Och är det så att jag eller min man är steril då kan jag tänka mig att adoptera, eller kanske vara fosterförälder. Det är så viktigt för mig att bli mamma så på något sätt ska jag bli det och jag ska inte ge upp!
Kommentarer
Trackback
